Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
HVITBJÖRN OCH VÅR.
en fjord ända ned till stranden; och
Hvitbjörn hörde det åska och sucka där
uppifrån när isen brast i hafvet och
simmade bort som isberg. Det dröjde dock
inte många år förrän jökeln drog sig
alldeles tillbaka från kusten, och de isberg
man ännu kunde se simma fjärran ute
i hafvet koinmo uppifrån den yttersta
norden.
Det är möjligt att Hvitbjörn spärrade
upp näsan, vädrade och vädrade, då han
gjorde sin första bekantskap med hafvet.
Där låg något gömdt i hans själ som
den salta lukten väckte, något som han
inte förstod; det var Ungs längtan efter
hafvet som låg medfödd i hans blod.
Drömmen om hafvet var Ungs
älsklingsbarn och var nedlagd hos alla hans
efterkommande som en slumrande drift, som
endast behöfde en salt fläkt från
stranden för att vakna. Hvitbjörn insöp
hafs-luften med stora, öppna näsborrar, och
hafvet slöt honom i sina armar.
Det yttrade sig däri att han
ögonblickligen ville vidare. Han låg i
förväg på en resa som gällde södern och
skogarna, men hafvets böljande vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
