Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård i Sverige och Schweiz af Ebba Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans arbetsgifvare och andra personer, som kunna anses böra lämna tillförlitliga upplysningar i saken. Handlingen öfversändes därefter till den af styrelsens 24 ledamöter, till hvilkens distrikt mannen hör. Denne åligger det att göra en andra utredning, hvarvid han i sin tur skall besöka mannen i hans hem. Vid styrelsens nästa sammanträde skall
denne ledamot föredraga såväl tjänstemannens som sin egen rapport i saken, och bör den senare utmynna i förslag till åtgärd. Beviljas ansökan gäller detta för högst ett halft år. Önskar den hjälpsökande behålla understödet, äger han att efter denna tids förlopp inkomma med ny ansökan, med hvilken förfares såsom med den första.
Det synes, som om med detta system möjlighet till missbruk af fattigvård vore åtminstone i viss grad utesluten och som om utsikterna till att man med rätt gåfva skulle kunna nå rätt person vore jämförelsevis stora. Det företer ju också, detta system, afsevärd likhet med Elberfeldsystemet, som vunnit ett så allmänt och berättigadt erkännande. Det för båda systemen betecknande är den betydande plats, som i desamma inrymmes åt den enskilde styrelseledamoten. Denne delar nämligen icke allenast med de öfriga ansvaret för hvad styrelsen som sådan
gör och låter. Han är personligen moraliskt ansvarig för vissa af de fall, som komma under behandling. Han vet, att det så godt som uteslutande är på honom det beror, hvilka beslut som i dessa fall skola fattas, och på grund af denna vetskap går han till undersökning af förhållandena och väger han för och emot med ett annat intresse och en annan ansvarskänsla, än han eljes skulle göra. Han blir en lefvande mellanlänk mellan nöden å ena sidan och det opersonliga något, som kallas kommunal fattigvård, å den andra. Att en sådan lefvande mellanlänk icke kan undvaras, om den institution, det här är fråga om, skall vara värd sitt namn, vård om de fattiga, borde icke behöfva bevisas. Den är ju, denna institution, djupare sedt, ett samhällets försök att i kärlekens och solidaritetens namn utjämna de mest skriande motsatserna inom detsamma. Den är ett de socialt och moraliskt myndigas omhändertagande af de socialt och moralisk omyndiga. Men är den detta, då är dess uppgift icke fylld därför, att inom hvarje kommun finnes ett ämbetsverk, där ansökningar läsas, handlingar föredragas
och protokoll skrifvas. Då måste vid dess utöfvande människa ställas emot människa.
Sker detta hos oss?
I våra lands- och småstadskommuner är det vanligen fattigvårds-styrelsens ordförande, som mottager och vid sammanträdena föredrager inkommande ansökningar. Dessa bifallas eller afslås, i de flesta fall utan att någon af de öfriga ledamöterna hafva sig fallets detaljer personligen bekant. Den skyldighet “att göra sig noga underrättad om den hjälpbehöfvandes lefnadsförhållanden och behof“, som åligger styrelsen i sin helhet, finner nämligen sällan någon ledamot skäl att på sig personligen öfverflytta. För ordföranden ligger det ju nästan utom
möjlighetens gränser att alltid hinna verkställa tillfredsställande utredning och förskaffa sig en på inhämtade fakta grundad personlig uppfattning af hvarje fall. Härtill kommer, att arbetets halt nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
