Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två recensioner - En levande bok (Kristina Angel: Celia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om litteratur för dess egen skull. Det är en människa som
berättar några vardagliga historier, men det är historier, som
gömma en guldren vishet och som man har nytta av att höra
och läsa. Den diktarsjäl som skapat denna bok har redan stått
på tröskeln till detta livet, man märker det på ordens tunga
fall och på deras obekymrade ärlighet. Men det finns
ingenting sjukt eller självupptaget ångestfullt i den, den blick man
möter där är tvärtom egendomligt fri och obunden. Det är
underbart hur hon, oberoende av sitt eget ödes börda,
kunnat så djupt leva sig in i och intressera sig för sina
medmänniskors öden.
Konstnärligt står, som redan torde framgå av ovanstående,
hennes bok mycket högt. Hon bygger upp sina noveller så
självklart fast och säkert, hon kan i få ord ställa en karaktär
i skarp relief, hon tvingar en att erkänna sanningen av
händelser, som man annars knappt skulle sätta tilltro till, hon
berättar överhuvud absolut suveränt och trovärdigt. Det är
en trygg skildringskonst, som för tanken till stora och
vittberömda namn.
Sitt yttre stoff har hon hämtat från den skånska
landsbygd, där hon själv framlevde sin korta levnad. Hon
skildrar de enkla människornas andliga och kroppsliga nöd med
en varm och inträngande blick för deras psyke, stundom med
ett stänk av blid humor, alltid gripande. Högt stå alla dessa
noveller, högst dock den, vilken givit boken sitt namn. Celia
i titelnovellen är en ung kvinna, som vandrar en kärlekens
sannskyldiga törnestig, i yttre måtto förlorande allt sitt, men
som dock hembär segern, självövervinnelsens seger. Denna
berättelse med sitt osökta men dock eldiga patos skall, så
är min tro, länge komma att räknas till pärlorna i svensk
novellistik. Jag vet ej om författarinnan någonsin själv tänkt
14 — Jändcl, Poesi.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
