Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Personligheter - Svenska skaldeöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kens regler. Nå, det förstås, en recensent liknar ju också en
diktare på ett hår, blott att han icke har kvalet i hjärtat,
icke musiken på läpparna. Se, därför vill jag hellre vara
svinaherde på Amagerbro och bliva förstådd av svinen, än vara
diktare och vara missförstådd av människorna". Ja, när man
betraktar våra svenska diktaröden från Wivallius till
Fröding förstår man mycket väl denna den store danske
satirikerns önskan.
Ty våra stora diktares livsöden ha ofta varit sällsamma
och djupt tragiska. Bland våra äldre versdiktare är Lars
Wivallius en av de ytterst få som ännu äro läsbara, d. v. s.
poetiskt njutbara — den ohjälplige vagabonden och skälmen,
insatt under sju år i Kajaneborgs fängelse. Där diktade han
sköna ting, bl. a. sin hymn till friheten, som väl är det
friskaste och kraftigaste någon svensk skald åstadkommit i
ämnet, den gamle biskop Thomas’ frihetssång möjligen
undantagen. Och längre fram i tiden: vem tänker numera på
Creutz och Gyllenborg, vem gripes numera av Dahlin,
Kellgren, Leopold, hovmännen, de förnäma herrarna, tidens
vittra gunstlingar. De som gripa oss äro den olycklige Lasse
Johansson, Lidner, Bellman, oförbätterliga bohemer, under sin
livstid utan ställning och anseende, ständigt ansatta av
brödbekymmer, hotade av bysättningshäktet och förnötande en
god del av sin tid med att författa suppliker.
"Skalderna ha sällan råd
att en bror i graven sänka,
knappt till svepningen en våd,
mindre facklorna som blänka:
visen ömhet, visen nåd
mot poeten Lidners änka",
’378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
