Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansiktet, men han gaf sig icke, förr än han hade
slanten mellan tänderna, och då skrattade alla,
och Wille fick behålla den. De flesta af dem
hade pojkar hemma, och därför tyckte de om att
skämta med Wille. Men en af dem stod på
af-stånd och såg på utan att skratta. Hans ögon
voro så sorgsna och vänliga, så att Wille önskade,
att han kunde få taga hans hand och gå
bredvid honom på gatan. Han kunde ju icke veta,
att den mannen, innan han for hade sett ögon
sluta sig, lika blå och glada som Willes egna,
för att aldrig mer slås upp på jorden. Wille
hörde, att de kallade honom för patron, och Wille
började slutligen kalla honom: umin patron“.
När Willes kassa, hvilken ordentligt dagligen
stoppades ner i sparbössan, som stod under hans
säng började ökas betydligt, då kunde Wille ej
längre behålla sin hemlighet för sig själf. En
dag när Otto och han, som vanligt följdes åt till
skolan slapp den ur honom.
“Vet du, Otto, jag håller på att förtjäna
alldeles vådligt. Och när jag får ihop tjugofem
kronor, ska’ jag köpa mig en silfverklocka. “
“Det var värst, tänker du bli så snobbig.
Jag skulle vara nöjd, om jag kunde köpa mig
ett par nya stöflar, jag“. Och Otto stack fram
foten och visade en lång rispa. “Skomakarn säger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
