Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fackliga härjartåg - 40. Fru Kata skildrar sin första resa genom lappriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Kata skildrar sin första resa genom lappriket
hade jag föga utsikt komma tillbaka in i finkan, men i sista
stund hyvades jag upp av mina reskamrater. Rallarpojkarna
som halade upp mig hade ej beräknat att jag var så tung, utan
släppte taget och jag for handlöst ned på banken. Tåget
visslade och Lundberg skrek: ”Hugg i igen, pojkar!” och slutligen
var jag åter i finkan. Då de väl fått mig ombord, sade en av
rallarna vanvördigt: ”Den va tung” — alldeles som om jag
varit en sten!
Strax bortom Katjum, ute i skogen, stod en ståtlig dragren
tjudrad. Det var en vacker rentjur med greniga horn. En
äkta lapp hade jag sett framme vid ”Hotel Bender”, och det
var med stor nyfikenhet jag för första gången på nära håll och
i deras eget hemland såg lapparna, dessa spillror av ett döende
släkte, som visserligen ännu finnas kvar, men som gå sin
undergång till mötes, därför att ”civilisationen” förjagar dem från
deras urgamla jäkt- och betesmarker.
Solen sken, snön glittrade och fjälltopparna skimrade — det
var oändligt vackert däruppe till fjälls. Allt högre upp gick
färden, och inom kort befunno vi oss i björkarnas regioner.
Visserligen icke inne på själva dvärgbjörkens område, men ändå
i ”Björkriket”. Egendomligt var att se, huru de söderut så
höga, vitstammiga björkarna förvandlats till låga, knotiga träd;
kala och avlövade, som de nu voro, liknade de snarare
fruktträd än björkar. Allt högre och högre hade vi kommit upp, och
slutligen passerades högsta punkten på O foten—Luleåbanan.
Denna plats var utmärkt genom en stolpe. Sedan bar det
utför igen; men ännu längre mot norden gick det. Klockan
något över fyra på eftermiddagen voro vi i Luossavara eller
Kiruna. Här skildes vi från våra reskamrater med ett hjärtligt
tack för gott sällskap under den nära 10 timmar långa färden.
Vi skulle söka upp en av våra partivänner, L. J. Jansson, en
nybyggare av äkta skrot och korn, för att av honom få en del
upplysningar om förhållandena häruppe. Han bodde dock
nära ett par kilometer från stationen i den blivande nya staden,
och småsvärjande över ”bolagsväldets långa fångstarmar”, tack
— 265 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
