Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalström som rösträttsamason och drakdödare - 50. Kata Dalström drar ut mot den anarkistiske draken och befriar den fångne socialdemokratiske prinsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kdta Dalström som rö:strättsamason och drakdödare
vår egen oklarhet kunde mista det. Partistyrelsen får hålla
tungan rätt i mun i det avseendet. En stor lycka var att vi i
så behaglig tid fick fram den nya ungdomsrörelsen, som vi
böra göra allt för att stödja. Hinke har nu mistat sin forna
plattform och i sinom tid skall ungdomsrörelsen föra fram ett
kraftigt skolat folk, som på helt andra grunder kan föra
klasskampen.” Detta brev är intressant, ty det har tidigare icke
varit känt, att Kata Dalström, som var god vän med Vollmar,
tog ett så avgjort parti för Kautsky och Bebel mot
revisionis-terna. Även det nya ungdomsförbundet tog samma position
som Kata Dalström.
I detta sitt intressanta brev till Branting berör Kata Dalström
även några andra frågor, av intresse för att lära känna hennes
åskådning och mentalitet vid denna tidpunkt. Hon kommer att
tala om Palm, som nu börjar bli gammal och något besynnerlig;
trots att den gamle lasalleanen och folktribunen företräder
ungefär samma politiska linje som hon själv, sitter det gamla agget
kvar. Hon är alltid sarkastisk på tal om honom. Han
drager liksom hon fulla hus; hon vill gärna vara ensam om den
stora folkgunsten. ”Palm är omöjlig med sina möten, han
går i barndom igen. Ack, om vi kunde bära honom framför
oss som ett palladium; få honom att tiga med allt sitt vrövl
ändå, men det är fromma önskningar och vi få dras med
eländet.” I fråga om Palm möttes Kata Dalström och Branting
fullkomligt, liksom i fråga om Hinke Bergegren. Men sen var
det slut. ”Jag går åt vänster, du går åt höger, jag blir hos
folket, du stiger mot stjärnorna”, sade hon en gång skämtsamt till
Branting, som stillsamt sarkastiskt genmälde: ”Det är med Kata
som med beväringen i anekdoten, han som hade litet svårt att
skilja på höger och vänster; men det är ju roligt att Kata är
så populär, bara det inte stiger åt huvudet”. ”Var inte rädd,
Hjalmar”, genmälde fru Kata, ”jag har mitt huvud på skaft”.
I sitt ovannämnda brev till Branting talar hon också om hur
hon själv känner det. ”Jag är så glad, att jag skakat av mig
alla bojor och band och fullt och helt kan ägna mig åt agita-
— 350 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
