Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermälet
liga gestalt i den teckning av henne, som Ivar Vennerström
gjort: ”När Kata Dalström, mätt av ålder och ansträngningar
gick in i skuggornas värld, brast ett ärligt hjärta. Kata
Dalström tillhörde de få, i vilka intet svek är. Hos henne fanns
ingenting av egoistiska beräkningar, ingenting av sneda
baktankar. Hon var trogen sig själv och trogen det hon trodde på.
Hon var äkta och ärlig alltigenom, när livet bröt henne loss
från hennes borgerliga barndomsmiljö, när det skilde henne från
gamla socialdemokratiska stridskamrater, och när det strax
före hennes bortgång förde henne till en inre, smärtsam konflikt
med den kommunistiska international, som hon hängivet älskat.
Kata Dalström var större som hjärta än som intelligens. Det
var hennes känsla snarare än hennes förnuft som drev
profes-sorsdottern över till arbetarrörelsen. Rättskänslan, som
upprördes över samhällets orättvisor, och medkänslan med de
fattiga i samhället talade högre än blodet, omgivningen och vanan.
Och i allt vad hon gjorde och sade som en bland de främste
inom arbetarrörelsen var hon det stora, varma hjärtat. Hon
led med fattigfolkets lidanden, hon gladdes med dess glädje.
Kata hörde samman med det nödställda, betryckta folket mer
än de flesta, som komma från folket självt. Hon vann kraft
genom beröring med moder jorden, med det arbetande folket.
Hon blev sig själv först, då hon tog steget ut från
barndoms-världen och blev en kämpe i arbetarklassens stora här. Och
sedan blev hon som ung igen, sprudlande av livslust och
kampglädje, för var gång hon, trotsande de hårdaste ansträngningar,
kom ut på agitations fältet till sina kära rallare, stenhuggare,
textilare, skogs- och sågverksarbetare. Då lyste hennes ögon,
då var hon öppna famnen mot allt och alla, utom borgare och
präster, då voro alla möten ’hallelujamöten.
I sina föredrag var Kata drastisk och hänsynslös, hon
skrädde icke orden. Den nyfikna och uppskrämda
borgarklassen trodde, att Kata var vad man kallar ett hår av hin. Den
trodde henne vara en avgrundsande, icke en människa och ännu
mindre en kvinna. Ack, vilken vek och varm och god kvinna
— 533 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
