Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermälet
som kan ta upp hennes nedlagda verksamhet? Den står inte
att upptäcka.
Hennes fenomenala arbetskraft och tapperhet var ärvd.
Hon var, så proletärisk hon än älskade att kalla sig, en
typ för det bästa inom borgarklassen, bruksägargruppen, med
djupa rötter i svensk jord. Det skadar icke att i dag påminna
härom, att vid stoftet av henne, som i sitt liv skingrat så
många fördomar, skingra en gängse fördom. I kampens hetta
har arbetarklassen fått en alltför skev uppfattning om vad
borgarklassens bästa män och kvinnor äro av för ett virke. Det är
ju bland krigförande folk vanligt, att den nationalistiska
pressen utmålar motståndarsidans folk som en samling lågpannade
vidunder, besjälade av allt uselt och lågt. Så har det i den
sociala fejden alltför mycket på den ena sidan blivit en trossats,
att allt som kommer från arbetarhåll är att hänföra till ett efter
makt glupande streberdöme, utan kunskap, arbets flit och
uthållighet, och på arbetarsidan har man råkat ut för olyckan att
ta fel på den verklige borgaren, den kunskapsrike, i allmänna
värv prövade, full av arbetslust, arbetsförmåga och järnhård
plikttrohet och på skämttidningarnas pösande, schackrande
Me-delsvensson med bilklubbsmärket i mössan. De tu typerna ha
intet med varandra att skaffa. Kata härstammade från den
förra, från den hade hon denna segervilja, denna lust att om
det så tarvades dö för ärans skull och djärvheten att ge sig
i kast med uppgifter, som syntes mången äventyrliga.
Särskilt vid tiden omkring sekelskiftet, då jag gjorde
bekantskap med henne, var hon besjälad av en hänsynslös gåpåaranda,
gick hon helt upp i den uppgift hon åtagit sig. Eld, smittande
liv och orygglighet riktigt strömmade då ur hennes tal. Då
företog hon ock måhända sina mest äventyrliga resor: i
fiskebåt till skärgårdarnas fiskare, till fots eller mångmilafärder på
släde och i snöstorm till Lapplands eller Norges obygder, där
anläggningsarbetarna höllo hus eller till bondbyar långt inne i
ödemarkerna.
Men det var inte bara klassarvet, energin, tapperheten som
— 537 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
