Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog sitt glas, skålade till Syberg och sjöng fullt och
klingande ut slutet, medan han tog position vid
bordet som en äkta operasångare. — Nej, sade Ben och
satte sig igen, — du har väckt alldeles för mycket
gamla tankar, dem jag bjudit till att begrafva djupt,
djupt... så de aldrig skulle få makt med mig. Säg
mig, — han for upp igen och tog Syberg i handen, —
tror du då sjelf, just du sjelf, att jag kunde bli sångare?
— Det gör jag!
Ben gick med långa, oroliga steg fram och åter
i rummet och allt emellanåt fick glädjen så magt med
honom att han tog ett sprittande gladt danssteg och
skålade till Syberg.
— Du skall vara glad med mig, Syberg, — det
är du, som gett mig sjelfförtroende, — om du visste
hur du gjort mig glad —!
Och Ben tvang Syberg att följa med sig ut och
äta, skaffade ett enskildt rum på ett värdshus, der
det fans piano, och der sjöng och musicerade han
halfva natten för Syberg under ett enda stort
glädjeutbrott, så Syberg nästan blef smittad af hans fröjd.
Aldrig hade han trott att några få ord kunde ha ett
sådant inflytande på en menniska.
När de drucko kaffe efter maten, lade Syberg
plötsligt armarna i kors öfver bordet, såg Ben i ögonen
och frågade:
— Förstår du nu hvarför jag talade med dig om
din förlofning?
Ben såg ut som om han vaknat. — Nej, —
svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
