Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eljes skulle han aldrig så lugnt ha väntat, tills hon
sjellmant gick honom till mötes, utan genast gjort lika
mycken affär af henne som hennes två andra
beundrare, och det var hon led vid. Men han skulle
nog göra det ännu!
Hård gjorde verkligen ingenting för att behaga
Hilma Ramst; — han väntade.
Hennes lilla, mjuka ansigte intresserade honom
nog, men långt ifrån så mycket, att han för hennes
skull velat täfla med de två andra beundrarna; —
det föreföll honom dumt att slåss om henne.
Men han var långtifrån likgiltig. Han såg huru
hans båda rivaler blefvo mer och mer omtöcknade,
— och han tyckte det icke var mer än rätt åt dem,
ifall han slog dem ur brädet. Och när Hilma Ramst
och han fått platserna bredvid hvarandra, gick det
lös. Huru treflig Vahlin än hade gjort sig och huru
gladt han än skämtat, ansåg Hilma Ramst honom
på sin höjd för en god bordskamrat och en
präktig menniska. När han engång var djerf nog alt
smyga sin arm om hennes lif, gjorde hon sig sakta
lös, lade med en bestämd rörelse hans hand tillbaka
på hans eget knä och sade skrattande:
— Det der ska vi låta bli.
Vahlin lät sig nöja, gjorde intet försök längre,
och tog sin skada igen på likörerna. Om de ej er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
