Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämning gatan utför. Vahlin höll till med sämre
fruntimmer!... Sådana, som flickor af hennes
uppfostran och stånd icke skulle veta af! Och han var
den man hon älskade. Fy, en sådan ovärdig för
hennes tankar! En riktigt nedrig, förfallen en, —
kanske en lastbar menniska! Karin hade en
obestämd afsky för ordet last. Det inrymde en sådan
oändlig mängd låghet och uselhet, som var alldeles
främmande för henne, att hon skyggade tillbaka för
det. Men hon reste stolt upp sin hållning, sårad i
djupet af sina innersta känslor. Oskuldens harm
öfver verldens och mannens förfall.
Hon for hem till villan med ångbåten under ett
tillstånd af stolt förakt för sina medmenniskors
uselhet och fast beslutad att aldrig förlåta dem den.
Och det var isynnerhet Vahlin, hvilken bedragit
henne så groft på hennes tro om honom, som hon
aldrig skulle försona sig med, om han också ödmjukt
för hennes fötter tigde om tillgift.
Hela eftermiddagen gick hon omkring i ett
trotsigt, oförsonligt humör, bröt af sina blommor,
när hon putsade dem, och kom tillrätta med
ingenting.
Men när qvällen föll och skuggorna tätnade,
skylde hon på hufvudvärk och gick upp och lade
sig till sängs innan qvällsvarden. Två timmar senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
