Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin slavofilism för konsten, som är erkänd
kosmo-polit.
Och det var icke utan sin märkvärdiga charm att
i den ljumma kvällen höra denne gamle uniformsklädde
man med skäggiga läppar sjunga sitt folks sånger,
barnsligt, varmt och med tårar i rösten. Den konsten
var karelarnes, Kalevalakarelarnes och — ryssarnes!
En nation så ung, att själva gubbarna bära ungdomens
varma lyrik under S:t Anne ordens andra klass.
Solen hade gått ned bakom furutopparna på åsen i
nordväst och målade en strålande bakgrund åt deras
barrfiligran. En fosforsticka ströks emot ett par
helg-dagsdrängbyxor, närmades bålet och i ett nu stodo
några näverrullar i brand. Inom en minut slog lågan
upp över tjärtunnorna och bottnen av en uttjänt
gammal ekstock.
När hela det tre famnar höga bålet stod i brand,
ropade en karlröst med främmande dialekt:
— Se så, — nu hålla vi myggen på avstånd!
Sedan tog han närmaste bondflicka om livet,
ropade till fiolspelaren att han skulle spela upp och
började dansen. Han var lång och svartmuskig och förde
sig som en gentleman bland det övriga gårdsfolket, som
samlats kring midsommarelden.
— Var har jag sett den där Don Juan förut?
frågade kapten Thoreld häradshövding von Blume.
— Det är österbottningen, som vi mötte med lump-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
