Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han teg en stund, och jag delade fullkomligt
hans tankar, lutade mig bakut och såg upp längs
det vackra storseglet, öfver den spetsiga toppen,
rakt upp i den solklara juli-etern, medan min vän
tog till ordet igen:
—’ Ända sedan jag som pojke kom ned till
hafskusten för första gången, har sjön utöfvat en
nästan trolsk dragningskraft på mig. Jag kommer
ännu i håg, när jag efter en kvalmig sommar uppe
i inlandets svedjerök kom ned till Helsingfors för
terminen, med hvilken svällande lycklig känsla jag
söp in den friska hafsluften. Ja, ja. . . det ges de,
som äro poeter utan att skrifva värs! Jag var så
känslig för luftombytet, att jag redan, när bantåget
passerade Tölöviken, genom vagongsfönstren
vädrade doften af tång och salt vatten. Min första
promenad i staden gälde hamnen och
Brunnsparks-vallarna, där hafvet låg fritt nedanför och sydvästen
kom strykande öfver stora, hvita vågkammar med
en hänförande frisk och ovan arom för upplandsbon.
Och hafsbaden sedan, — åh, det var annat än att
plaska i en däfven insjös mörkbruna vatten! Efter
en kvart timmes kallt bad kunde jag bli stående
under timmar vid stranden och dricka den
främmande luften, medan jag med odeladt intresse följde
en skärgårdsskuta, hvars gråa segel nyss dykt upp
vid horisonten bortom Mälkö, tils den för dirkad
bom länsade in genom svallsjön i Ugnsmunnen. Men
stack då en glänsande hvit lustseglare ut till hafs
förbi Långörn, höll den mina ögon magnetiskt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
