Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På understol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick, litet förebrående kanske, tils den blef alt
allvarsammare och slutligen fyldes af halft harmsna,
halft förlägna tårar.
Då tyckte Karl Almroth att han gått för långt,
famlade generad efter sin fästmös händer, men fick
icke fatt i dem, och nödgades i stället smeksamt
stryka henne öfver nacken. — Se så, se så, liten, —
inte var det så illa menadt. Jag menade bara att
du kanske måste göra våld på dig för att behaga dem.
Hon hade dragit sig så långt undan honom som
utrymmet i Abokärran det medgaf, satt där och
stirrade ut i skogen och lät höra en darrande,
tår-fyld suck. Karl Almroth var förargad öfver att ha
uttryckt sig så illa. Han tyckte ju egentligen att
hon alsinte borde göra våld på sig inför hans
föräldrar, — hvarför hade han då sagt det? När alt
gick omkring hade han talat mot sin egen
öfverty-gelse bara för att göra henne missbelåten, just när
hon var som gladast. Hvad var han för en illvillig,
elak person, som icke kunde tåla sin fästmös
uppsluppna glädje utan att störa den? Han satt och
funderade öfver rätta sättet att ställa denna nya
misshällighet till rätta, men fann intet annat än de
tafatta smekningarna, som tydligen förargade henne.
Så drog han sin hand tillbaka, såg modlöst omkring
sig och resignerade.
Landsvägen gick utför åsbranten ned i en
be-bygd dalgång, där åkerfälten lågo gröna af brodd
eller svarta i träde och gärdesgårdarna sträckte sina
grå, fula linjer på längden och på tvären. Kärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
