Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cassava ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Gement
syra förvandlar cellulosa till ett
gelé-artadt ämne, som af jod färNgas blått
och benämnes amyloid. Doppas
derför papper i koncentrerad
svafvelsyra, och afskiljes öfverskottet af
syran, öfverdragas cellulosfibrerna
med amyloid, som vid torkning gör
papperet mycket tätt och
perga-meritartadt, s. k. pergamentpapper.
Genom inverkan af koncentrerad
salpetersyra på cellulosa bildas
ni-trocellulosa, allt efter
omständigheterna bomullskrut eller
kollodium-bomull. Genom oxidation med
utspädd salpetersyra, eller genom
smältning (af sågspån) med alkalier,
bildas oxalsyra. I form af fibrer
af hampa och lin eller som bomull
har cellulosa användning till
väfnader, papper m. ni. Pappersmassa
tillverkas äfven af vedens cellulosa,
dels genom vedens rifning mot
sand-stensvalsär, dels genom dess
mace-ration med alkalisk lut. I senare
fallet upphettas veden i slutna kärl
6 timmar, under ett tryck af 6—10
atmosferer, med natronlut af 1,09 eg.
v. I Sverge tillverkas vid 27
fabriker, med 1,087 arbetare,
pappersmassa till ett värde af 2,879,991 kr.
Ceme’nt, Hydraulisk kalk,
Hydrauliskt murbruk, Romerskt cement,
Portlandcement. Namnet begagnas
i tvänne väsentligt olika betydelser.
Ursprungligen betecknades dermed
sådana ämnen, som i blandning med
kalk lemna ett i vatten hårdnande
murbruk, sedermera sådana
blandningar, som i vatten hårdna. Till
cement i den förra, inskränktare,
bemärkelsen höra de af romarna
använda vulkaniska tufferna och
askorna, eller puzzolana, trass och
santorin, vidare vissa
masugnsslagger, brända leror, bränd skiffer o.
d. Ända till slutet af förra
århundradet begagnade man sig i Eng*
land af dylika ämnen, som med stor
kostnad importerades. Då iakttog
den engelske ingeniören Smeaton,
att ren kalk sönderfaller under
vatten, men att kalk, bränd af
lerhaltig kalksten, hårdnar under vatten,
och kort derefter (1796) tog James
Parker patent på tillverkning af
cement genom bränning af de
lerhaltiga kalkkonkretioner, som
träffas i Londonleran och innehålla
ungefär 25 % lera. Sådant cement,
som var lika godt som det
romerska, benämdes roman-cement.
Smea-tons iakttagelse ledde fransmannen
Vicat på tanken att tillverka
cement genom bränning af
konstgjorda blandningar afkalk och lera,
och 1824 erhöll engelsmannen
Joseph Aspdin patent på tillverkning
af detta slags cement, s. k.
portlandcement. Det mesta numera i
handeln förekommande cement är af
sistnämda slag, hvilket framför de
öfriga slagen har företrädet af
likformigare sammansättning och
beskaffenhet. Tillverkningen består
deri att fint fördelad och slammad
lera och krita eller släckt kalk i
noga afpassade mängder intimt
blandas, formas till tegel och brännas
vid en temperatur, som föranleder
sintring, men ej förglasning af
massan. Den brända massan
pulveriseras och inpackas i fat. Godheten
är beroende af råmaterialens,
isynnerhet lerans, beskaffenhet, afderas
likformiga och intima blandning i
riktiga förhållanden och på
temperaturen under bränningen. Under
bränningen förlorar först kalken
kolsyra, och den brända kritan
inverkar på leran«, hvilket sker redan vid
rödglödgningstemperatur så
fullständigt, att den brända massan, som
är ljusbrun, utan återstod löser sig
i syror. Den upphettar sig i detta
tillstånd med vatten, men binder
ej tillräckligt starkt. Vid hvitglödg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
