Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kim
227
en elefant av kungens jägare och belades, innan han
lyckades slita sig lös, med ett tungt fotjärn. Med harm
och raseri i hjärtat försökte elefanten lösgöra sig från
detta och sprang fram och åter i skogarna för att
bedja sina bröder elefanterna om hjälp därmed. Den ene
efter den andre försökte slita bort järnet, men
misslyckades. Slutligen uttalade de som sin åsikt, att
ringen icke kunde sönderbrytas av någon djurisk kraft.
Och i en buske låg en nyfödd kalv, som tillhörde
hjorden och vars mor hade dött. Den olycklige elefanten
glömde sin egen ångest och tänkte: ’Om jag inte
hjälper den lille stackarn, så trampas han ihjäl under våra
fötter.’ Därför ställde han sig över den unga varelsen,
så att hans ben bildade ett bålverk mot den oroligt
kringdrivande hjorden. Och han tiggde mjölk av en
vänlig ko, och kalven frodades, och elefanten var
kalvens stöd och försvar. Nu behöver en elefant
trettiofem år för att uppnå sin fulla styrka — lyssnen alla till
Jåtaka! — och under trettiofem regnperioder
beskyddade den ringade elefanten den yngre, och hela
tiden åt sig ringen in i köttet.
En dag varseblev den unga elefanten det halvt
begravda järnet och sade, i det han vände sig till den
äldre: ’Vad är detta?’ ’Det är just min stora sorg",
sade han, som beskyddat honom. Då sträckte den
andra fram sin snabel och slet i en blink av ringen, i det
han sade: ’Den rätta stunden är nu inne!’ Och sålunda
befriades den dygdiga elefanten, som väntat tåligt och
gjort goda gärningar, av samma kalv som han
beskyddat — lyssnen alla till Jåtaka! — ty elefanten var
Ananda, och kalven, som bröt ringen, var ingen
annan än Herren Buddha själv .. .»
Därefter brukade laman skaka vänligt på sitt gamla
huvud och, under det han fingrade på sitt nötta
radband, göra dem uppmärksamma på, huru fri denne
elefantkalv var från stolthetens synd. Han var ödmjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
