Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3°°
Rudyard, Kipling
»Allah vare oss nådig», sade Kim. »Vilket underdjur
är inte en Baba! Och den mannen vandrade ensam
tillsammans med vredgade och bestulna främlingar?»
»Åh, det var en småsak, sedan de väl upphört att
slå mig. Men om jag förlorat papperen, det hade
varit en allvarsam sak. Mahbub höll också på att slå
mig, och han hade långa överläggningar med laman.
Jag kommer att hålla mig till de etnologiska
undersökningarna hädanefter. Men farväl nu, mister
O’Hara. Om jag skyndar mig, kan jag hinna med
Ambalatåget 4,25. Det blir en trevlig stund, då vi alla
få träffas hos Lurgan sahib. Farväl, min käre vän,
och nästa gång ni råkar i raseri, så kom ihåg att inte
använda muhammedanska utttyck, då ni är iklädd en
tibetansk dräkt.»
Han skakade hand med Kim två gånger — en Baba
ända ut i tåspetsarna — och öppnade dörren. Och när
solen sken på hans ännu triumferande ansikte, var
han åter den ödmjuke kvacksalvaren från Dacca.
»Han plundrade dem, han narrade dem», tänkte
Kim, glömsk av sin egen andel i Spelet. »Han ljög för
dem som en bengaler. Och de ge honom ett intyg. Han
gör dem till ett åtlöje med risk av sitt eget liv — jag
skulle aldrig kunnat förmå mig att återvända till dem
efter det där pistolskottet — och sedan säger han, att
han är rädd... Och det märkvärdigaste av allt är, att
han verkligen är rädd. Nej, jag måste ge mig ut i
världen igen.»
Till en början veko sig hans ben som dåliga
pipskaft, och solskenet bländade honom. Han slog sig
ned med benen i kors vid den vita väggen och tänkte
på den långa färden med båren och på lamans svaghet
och kände sig full av medlidande med sig själv, såsom
alla sjuka göra. Den uttröttade hjärnan skyggade
tillbaka för allt utomstående, liksom en icke inriden häst
för sporren. Det var nog och övernog, att kiltans inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
