Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet. Stockholms tidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur annorlunda, tänkte jag vidare, är icke förhållandet
hos oss? Sällskapskretsarne täfla om att ega våra journalister;
de bebo om vintern palatser, om sommarn täcka landthus vid
Passy och Suresne; de rulla öfver gatorna i eleganta Tilburys
med veritabelt Engelska Grooms till körsvenner; de spela i
fonderna och ega andelar i Bankirhus; de älska att nämnas
opinionens Furstar och kalla sig vi, liksom Furstarne; de ge, inom
sig, premier-ministrar åt Frankrike och ge ton åt Europa.
Hvad de skulle rynka näsan åt någon af sina Svenska kolleger,
af de der, som sitta på vindskammare och skrifva vid skenet
af en enda dank, af dessa ”litterära hamnbusar,” som de
beg-ge höge embetsmännen så välvilligt för mig skildrade.
Emedlertid satte mig händelsen i nödvändighet att aflägga
ett besök hos en af Stockholms Tidningsredaktörer. Jag får
ej neka, att jag verkligt skrufvade mig för denna visit, att det
var med en tyst resignation jag påtog öfverrocken, i akt och
mening att klättra mig upp till ”vindskammaren” och der stöta
tillsamman med ”den litterära hamnbusen.” Min fantasi
före-speglade mig alla de menliga följderna af ett dylikt vågspel;
jag tyckte mig redan i andanom känna min rygg öfversvämmad
af fremmande trupper. Jag ankom till huset, der
Tidnings-Redaktören, enligt adress-kalendern, borde vara till finnandes.
Huset låg vid en af stadens förnämsta gator, men det var
särdeles högt. Jag hade således långt att sträfva, innan jag hann
vindskammaren. Emedlertid begynte jag min vandring. I första
trappan träffade jag en tjensteflicka, som jag frågade om Herr
***s bostad. ”Här, i första våningen,” svarade hon. ”Ja så!”
utbrast jag icke utan någon förundran. Vindskammaren försvann
i skyarne. Jag trädde in i en salong, icke stor, men ytterst
elegant möblerad; dess ena vägg upptogs af en obeslöjad Venus,
ypperlig kopia efter Titian; på den andra hängde étt
landskaps-stycke i Claude Lorraines yppiga, solbeglänsta manér. ”Här
kan omöjligen bo någon litterär hamnbuse,” utbrast jag och
ämnade lemna rummet, då en betjent inträdde med lemningarne
efter en lätt frukost på en kristallbricka. Utan att ens våga
hoppas ett Ja, äfventyrade jag för ro skull en fråga, om Herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
