Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet. Stockholm utom Tullarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedrklig, veritabel port, som, mot en viss afgift, öppnar infarten
till Djurgården. Ty Djurgården är icke något ”Commune
Bonum” för promenerande. I alla direktioner måste man köpa
sig tillträdet till densamma.
Öfver Djurgårds-brunn, som, att dömma efter de kryckor,
som pryda dess hvalf, måtte vara en högst undergörande
helsokälla, kommer man ut på Stockholmarnes Champ-de-Mars, det
så kallade Lagålsgeleet.[1] Det var här, som Carl XIV, i spetsen
för fyratusen man och tjugofyra kanoner, drömde sig tillbaka
i Kejsartidens jetteslagtningar och gladde sig åt att hafva
fört sin lilla julle i hamn, medan det stolta krigsskepp, som
förde Napoleons lycka om bord, slogs sönder i bränningarne af
ödets stormar. En liten byggnad, troligtvis på spe kallad
Borgen, höjer sig på en af de kullar, hvilka begränsa den
vidsträckta slätten. Här älskade Carl XIV Johan, serdeles innan
Drottningens återkomst till Sverige, att ge lysande fester åt
sina officerare och sitt hof. Den till utseendet temligen obetydliga
byggningen simmade då, som genom ett trollslag, i ett
haf af ljus, omslöt allt hvad Stockholm egde förnämt och
lysande, återljudade en ståtlig dansmusiks stolta, lifvande toner.
Aldrig var Carl Johan älskvärdare, än då han sålunda fick skänka
en hyllning åt sina krigare och åt de sköna — två predilektioner,
af hvilka den ena aldrig, den andra först sent öfvergaf
honom.
Då jag såg denna slätt, erbjöd det en mot dessa, för mig
skildrade, praktfulla tillställningar, serdeles kontrasterande
anblick. Några utmagrade kreatur afbetade med möda det redan
frostbitna gräset. Här och der skyldrade en illa medfaren skotttafla,
såsom ett minne af längesedan afslutade artilleriöfningar.
En krogskylt svängde gnisslande i höstvinden, men krogen var
stängd. På hela den ödsliga, nakna slätten kunde jag, utom
mig sjelf och min kusk, icke upptäcka någon annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
