Som grafven tyst, betydningsfull är stunden,
Lik hvarje afskedsslund i lifvets dal:
Med lyftad vinge hän mot himlaranden
Står gamla året, täljande sekunden,
Alt ställas för den Högstes trihunal.
Det blad, det fått, att lifvets handling skildra,
Fullskrifvet är, och sändas skall till Gud. —
Sof ej, o, jord! Bed gode Fadren mildra
I domens stund sin stämmas thordöns-ljud!

        Det midnatt är, och dystra facklor glimma
I stjernfull rymd från en gudomlig verld.
Jag vakat har i nattens andetimma
I bön och lof, vid mången vänlig strimma
Af hopp och minne kring min hufvudgärd.
Och nu med dem jag går till ro och drömmer.
Hvad jag förut vid årets vagga drömt:
Hur i sitt sköte nya året gömmer
Den sällhetslott, som gamla året glömt!