Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
underliga kyrkan bland de mörka lindarna på
kyrkogården.
De orden i hennes brev gnistra ännu i mitt
medvetande. De gå aldrig bort. Vad i Herrans
namn ha vi med prästen att göra i den här
historien?
Jag minns, att jag skrek där jag satt i mitt
rum och läste detta. Jag ville inte — men
jag hörde att min kropp skrek någonstans långt
borta, och skriket genljöd i väggarna en lång
stund, innan jag lyckades bli herre över mig
själv igen.
Det är en hemsk upptäckt, när man satt all
sin lit till sin egen högre vilja, att denna vilja
inte räcker till. Men att kroppen fortsätter på
egen hand över gränser, dit man inte vill och
där man inte har någon makt. Den rör sig
själv, den skriker av sig själv, man ser och
känner den på avstånd som något vilt
främmande, för vilket man måste blygas.
jag satt där, ömkligt darrande som en hund,
nyss uppdragen ur sjön, våt och frysande. Jag
tyckte att det hela liknade ett mord, och jag
ville ingenting annat än tigga och be om
förbarmande.
Men sannolikt stannade inte tiden i sin gång
för något så obetydligt. Så småningom satt
jag där riktigt lugn och snäll och stilla och
gapade ut genom fönstret.
Var jag vägd och befunnen för lätt? — Inte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
