Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Nej, jag avstår inte från min fruktansvärda
lycka! Jag vänder ryggen åt den lilla barnsliga
idyllen — det mörka, vansinniga, med
silver-flammande stjärnor över avgrundsdjupen, det
är mitt, mitt eget liv. Den här lilla lustiga
ankdammen, jag rett i ordning åt mig, den äcklar
mig, bort med den, åt helvete med sådan
blodlös belåtenhet, -där alla mina krafter domna
och min ande ruttnar ner. Nej, ut igen på
djupen! Här har du mig åter, du mörka natt,
allmoder Liv — jag kräver mitt öde av dig
till sista droppen! Ge mig det genast, jag
längtar, jag törstar! Kort ska min visa vara,
mättad av allt slags djävulskap, klingande av
livsstark spänning, hastigt bristande. Brista är
också skönt. Jag fordrar min förstfödslorätt,
o Liv, när jag kräver av dig min hela fara och
ingen trygghet, när jag fordrar snabbhet intill
döden, en brusande färd med hast rätt in i
evigheten!
Sedan skrev jag till Inga. Jag minns, att
jag blundade långa stunder, medan jag skrev.
Bröllopet måste uppskjutas, jag var tvungen
att resa bort, hon skulle stanna där hon var,
tills hon fick närmare meddelande.
Så kom Alma äntligen en kväll till mitt lilla
hem för att stanna hos mig för alltid. Hon
hade åter gjort sig fri från honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
