Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
För en tid sedan mötte jag Erik på gatan.
Han stannade, kom fram till mig — och utan
att säga ett ord räckte han mig sin ärliga näve
till ett handslag efter striden. Det var hemskt
att se hans vackra, öppna blick, och jag
skyndade mig bort med händerna djupt nerkörda
i fickorna utan att besvara hans ridderliga
vädjan.
Nej, sådan har inte min strid varit. Vad ska
det tjäna till, att efteråt med en vacker gest
göra den finare? Jag var djuret, som slogs
för liVet. Saluten pinade mig som en störande
barnslighet — och som en oförtjänt ära.
Jag hörde i natt, att mitt barn skrek, och
hjärtat stannade av fasa i mitt bröst. Jag hörde
det inne i mitt rum, vid min säng; en liten
nyfödd människounges stilla gny. Då sprang jag
upp, ännu tung och varm av sömn, och tassade
med nakna fötter omkring på golvet för att
söka efter barnet. Natten var kylig och jag
vaknade. Men inte genast. Mitt medvetande
steg sakta upp ur djupet som genom ett dunkelt,
rinnande vatten, ljusnande alltmer mot dagern.
Då stod jag vid kakelugnen och famlade med
båda händerna efter mitt barn. Men jag har ju
inte något barn. Och kommer aldrig att få
något.
Det blev så tomt en stund i mitt hjärta.
Jag stod där stilla och lyssnade till det späda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
