Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fred med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ny regering. Han kom. Men det lyckades honom icke att få till stånd
någon med stortinget samvärkande regering, hvilket enligt dagordningen
vore ett vilkor för den ifrågasatta förhandlingen med Sverge. En ren
vänsterministär ville han icke godkänna, fast den skulle ega
stortingsmajoritetens förtroende och lättast kunde för Norges del komma till ett
resultat i underhandlingarna med det andra unionsriket. Och sedan
flere försök att bilda en blandningsministär med en moderat eller en af
högern i spetsen strandat på svårigheten att finna mannen, som ville
våga experimentet — partierna samlade sina förväntningar främst på
högermannen Bonnevie — fick Stang sitta kvar på sin ännu ej beviljade
afskedsansökan, hvarpå Norges kung för tredje gången under stortinget
1895 reste hem till sitt svenska rike.
Nu förnyade våra högertidningar sina angrepp på Norge, i
synnerhet stortingets demokratiska flertal. »Hela dagordningshistorien tycktes
från vänsterns sida ha varit blott ett lumpet bedrägeri, ett försök att på
en bakväg lura till sig makten, när den ej kunde fås på raka vägen.»
Så utlåter sig ett af våra maktegandes organ. Ett annat, mer
framstående och inflytelserikt, påpekade ytterligare som en tvingande
nödvändighet, att Sverge måste fordra icke allenast en revision af unionsfördraget,
utan ock med våldsmakt tillintetgöra Norges fria författning.
Denna tidning, som gäller för att vara de styrandes språkrör, yttrar
i ett annat n:r, med tydlig hänsyftning på faran att den norska
frihetskänslan kan smitta svenska folket: »desto angelägnare bör det vara för
en moderat politiks och utvecklings vänner att så vidt möjligt tilltäppa
denna norska oroskälla.» Hvarför skulle väl ett anfallskrig mot Norge
vara så olagligt och brottsligt, frågar tidningen och tillägger som svar,
att kriget endast kan tänkas komma till stånd »såsom ett berättigadt
nödvärn imot unionsupplösningen och mot Norges därtill ledande
missbruk af sin unionella ställning samt att ingen räsonerat härom under
annan förutsättning.»
Detta sinnelag bry sig höga vederbörande alls icke om att lägga
band på vare sig i riksdagen, pressen eller hvar och när som hälst. Det
brusar upp vid hvarje anledning. Till ett rösträttsmöte i Filipstad, där
unionsfrågan ock skulle behandlas, hade länets samtlige riksdagsmän
inbjudits. Från en af dem, landshöfding Svedelius, ingick härvid följande svar,
hvilket en högertidning anför som prof på ett »lugnt och värdigt uttalande»:
»Då mig veterligen ingen här i landet påyrkat eller uppmanat till
våldsamt anfall mot Norge, så länge detta land själft respekterar
unionsfördraget, men jag å andra sidan icke kan tänka mig, att någon svensk
man, som fäster något afseende vid att vara svensk, skall önska att de
styrande här i landet måtte utan motstånd uppgifva Sverges rättigheter,
därest de af Norges maktegande skulle kränkas, utan tvärtom fordrar alt
Sverges dyrt förvärfvade rätt lika som dess värdighet skall upprätthållas
gent imot revolutionära och unionsupplösande åtgärder från norsk sida,
äfven om ett sådant upprätthållande måste ske med våldsamma medel
— så finnes enligt min mening ingen som hälst anledning till någon sorts
demonstration rörande unionskrisen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
