Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en rispa, och bara du inte ger dig ut att simma, när det
går hög sjö, går det ingen nöd på dig här.»
Små sälar kunna inte simma, lika litet som små
människobarn, men de känna sig mycket olyckliga, tills de
hunnit lära sig konsten. Första gången Kotick gick ned till
sjön, förde honom en våg ut på djupet, och hans stora huvud
sjönk ned och de små bakfötterna flöto upp, och han skulle
ha gått till bottnen, alldeles så som hans mor hade sjungit
för honom i visan, om inte nästa våg hade slungat honom
tillbaka igen. Efter den betan lärde han sig att ligga i en
strandpöl och låta vågsvallet nätt och jämnt spola över hans
kropp och lyfta upp honom, medan han paddlade; men han
var alltid uppmärksam på stora vågor, som kunde bli farliga.
I fjorton dagar höll han på att lära sig begagna labbarna,
och under hela tiden plumsade han i och upp ur vattnet,
hostade och grymtade, kravlade sig upp på stranden och
tog sig en liten tupplur i sanden och gick ned igen, tills han
slutligen fann, att vattnet var hans rätta element. Det är
lätt att föreställa sig, hur roligt han hade med sina
kamrater, då han dök ned bland dyningarna eller red på toppen av
en brottsjö och kom i land under förskräckligt brusande och
fräsande, när den väldiga vågen vräktes långt upp på
stranden; eller då han reste sig på sin stjärt och rev sig i huvudet,
som gammalt folk gjorde, eller lekte »Jag är slottets kung»
på de hala, tångbevuxna skären, som nätt och jämnt stucko
upp ur vågsvallet. Ibland kunde han se en smal fena, lik
en stor hajfena, driva fram längs kusten, och han visste,
att det var »Dödarvalen», Späckhuggaren, som äter upp
sälungar, när han kan komma åt; Kotick satte då i väg mot
stranden som en pil, och fenan avlägsnade sig helt beskedligt,
som om den alls icke hade spanat efter någonting.
Mot slutet av oktober började sälarna lämna S:t Paul
och gå ut på djupvatten, i familjer eller stammar, och nu
slogs man inte längre om barnkamrarna, och holluschickie
fingo leka varhelst det behagade dem. »Nästa år», sade
Matkah till Kotick, »blir du en holluschickie, men i år måste
du lära dig att fånga fisk.»
De begåvo sig tillsammans ut på Stilla havet, och Matkah
visade Kotick, hur han skulle sova på rygg med fötterna
neddragna utefter sidorna och den lilla nosen nätt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
