Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Rikki-Tikki-Tavi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ihop två stora löv och sy ihop deras kanter med fibrer, varpå
de hade fyllt ihåligheten med bomull och fjäderdun. Boet
svängde fram och tillbaka, där de sutto på kanten och skreko.
»Vad står på?» frågade Rikki-tikki.
»Vi äro mycket olyckliga», sade Darzee. »En av våra
ungar föll i går ur boet, och Nag åt upp honom.»
»Hm!» sade Rikki-tikki. »Det var ju mycket ledsamt.
Men jag är främling här — vem är Nag?»
Darzee och hans maka kröpo utan att svara ned i boet,
ty ur det tjocka gräset vid foten av busken kom en sakta
väsning — ett hemskt isande ljud, som kom Rikki-tikki
att ta ett skutt tillbaka på drygt två fot. Tum för Tum ur
gräset reste sig därpå huvudet och den utvidgade huvan på
Nag, den stora svarta glasögonsormen, och han var fem fot
lång från tunga till stjärt. När han hade lyft en tredjedel
av kroppen över marken, stannade han balanserande fram
och tillbaka, alldeles som en maskrosstängel gungar i
vinden, och han stirrade på Rikki-tikki, med dessa stygga
ormögon, som aldrig ändra uttryck, vadhelst ormen har i
tankarna.
»Vem Nag är?» sade han. »Jag är Nag. Den store guden
Brama satte sitt märke på allt vårt folk, när den första
glasögonsormen bredde ut sin hatt för att skydda Brama mot
solen, när han sov. Se och frukta!»
Han vidgade ännu mera ut sin huva, och Rikki-tikki såg
på baksidan av den glasögonsmärket, som fullständigt
liknar hyskan i ett hak- och hyskknäppe. Han blev rädd
ett ögonblick, men det är omöjligt för en mungon att för
någon längre tid känna fruktan, och fastän Rikki-tikki
aldrig förr hade mött en levande glasögonsorm, hade hans mor
fött upp honom med döda glasögonsormar, och han visste,
att en vuxen mungons arbete hela livet igenom är att slåss
med och äta ormar. Nag visste det också, och i djupet av
sitt kalla hjärta kände han sig rädd.
»Gott», sade Rikki-tikki, och hans svans började åter
purra upp sig, »märke eller icke märke, tycker du det är
rätt att äta upp stackars fågelungar, som händelsevis ramla
ur boet?»
Nag hade sin tanke för sig och spejade efter den minsta
lilla rörelse i gräset bakom Rikki-tikki. Han visste, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
