Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toomai vid elefanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det tror jag väl, men en slättbo, som bor i en koja,
har inte reda på någonting utanför sin kojas fyra väggar.
Nåja, lämna dina elefanter ofängslade i natt, så får du se vad
som händer. Vad deras dans beträffar, så har jag sett
platsen, där ... Bapree bap! hur många slingringar har då
Dihang-floden? Här ha vi åter ett vadställe och måste låta ungarna
simma. Stopp, ni där bakom!»
På detta sätt, under prat och gräl och plaskande genom
floderna, gick den första dagsmarschen till ett slags
mottagningsläger för de nya elefanterna. Men de hade förlorat
humöret långt innan de kommo dit.
Nu fastgjordes elefanterna med kedjor kring bakbenen vid
inhägnadens grova pålar, extrarep lades på de nya
elefanterna, och deras foder staplades upp framför dem;
bergsjägarna tågade tillbaka till Petersen Sahib i kvällsskymningen,
sedan de sagt till slättförarna att vara dubbelt vaksamma den
natten och skrattat, när dessa frågade varför.
Lill-Toomai var närvarande, då Kala Nag åt sin
aftonmåltid, och när natten föll på, vandrade han, outsägligt
lycklig, genom lägret, på spaning efter en tam-tam. När ett
indiskt barn känner sitt hjärta fullt, springer det inte
omkring och ställer till oväsen och galna upptåg; det sätter
sig ned och liksom frossar för sig självt. Och Lill-Toomai
hade ju blivit tilltalad av Petersen Sahib! Om han nu inte
hade funnit det han längtade efter, är det fara värt att han
blivit sjuk. Men karamellshandlaren i lägret lånade
honom en liten tam-tam — en trumma, som slås med flata
handen — och han slog sig ned med benen i kors framför
Kala Nag, just som stjärnorna började titta fram, och han
dunkade och dunkade och dunkade på sin tam-tam, och ju
mera han tänkte på den stora ära, som hade vederfarits
honom, desto hårdare dunkade han, där han satt alldeles
ensam bland elefantfodret. Där fanns ingen melodi och
inga ord, men dunkandet gjorde honom lycklig. De nya
elefanterna sleto i sina rep och skriade och trumpetade allt
emellanåt, och han kunde höra sin mor i lägerhyddan vyssja
hans lilla bror i sömn med en gammal, gammal sång om
den store guden Shiva, som en gång lärde alla djuren vad de
skulle äta. Det var en mycket smekande vaggsång, och
första strofen lydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
