Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikaste och mångfaldigaste utsmyckningar. På frågan
huru man bäst slår tillbaka sin fiende svarar t. ex.
Diogenes: »om du visar dig ädel och god mot
honom». Yttranden i alldeles samma riktning finner
man hos Xenophon, Platon, Seneca, Epiktet,
Cicero o. s. v.; särskilt de grekiska cynikerna sätta
sin stolthet däri att utan bitterhet lida orätt.
Betonandet av den inre sinnesarten, som i bergspredikan
bland annat tagit sitt uttryck i de bekanta
orden: »den som ser på en kvinna för att begära
henne» o. s. v., är en åskådning, med vilken både
greker och romare voro väl förtrogna, och som
till och med tagit sitt uttryck i den romerska rätten,
där blotta avsikten att förföra, stjäla o. s. v.
belägges med straff [1]. Den berömda bönen i Getsemane:
»fader, icke som jag vill, utan som du vill» (Matth.
26: 39), har sina fullkomliga paralleller i antikens
litteratur: Xenophon berättar om Sokrates, att han
blott bad gudarna att bevilja det goda, då gudarna
bäst veta vad gott är; Platon betonar, att man ej
skall bedja om enskilda goda håvor, då gud alltid
vet, vad som är av nöden, och i alldeles samma
riktning yttrar sig Epiktet och Markus Aurelius.
Det ordrika, skrävlande bedjandet förlöjligas av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
