Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prolog - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gå din väg», sade grefvinnan, låtsande vara ond.
Under tiden hade den öfriga ungdomen, Boris
Drubetskoi, officeren; Nikolai, studenten, grefve Rostovs äldste son;
Sonja, grefvens brorsdotter, och hans yngste son, lille
Petruscka eller Petja, spridt sig i rummet under tydlika försök
att hålla sin uppsluppna munterhet inom det passandes
gränser. Länge kunde de dock icke uthärda detta tvång,
och om en kort stund försvunno Boris, Natalia och lille
Petruscka igen.
Nikolai och Sonja stannade kvar i salongen jämte unga
fröken Karagin och grefve Rostovs äldsta dotter, Vera, som
var fyra år äldre än Natalia och redan räknades som fullvuxen.
Sonja var en liten behaglig brunett med milda ögon,
som skuggades af långa ögonfransar. En tjock, svart
hårfläta var två gånger lindad omkring hennes täcka hufvud.
Behagfull, mjuk och smidig i sina rörelser, påminde hon
om en liten kattunge, som just står i begrepp att bli en
förtjusande katta.
»Sedan Boris blifvit utnämnd till officer, vill nu äfven
Nikolai bli soldat», sade grefven. »Han skall in bland
husarerna. Vi vänta i dag öfversten för Pavlogradska
regementet, som skall taga honom med sig», sade grefven.
Under det grefven talade, gick Nikolai till fröken
Karagin och kom snart i ett så lifligt samtal med henne, att
han alldeles glömde den stackars Sonja, som blossande röd
och darrande af svartsjuka förgäfves bemödade sig att
antaga en obesvärad min. Efter en stund lemnade hon hastigt
salongen, nästan ur stånd att hålla tillbaka sina tårar.
Nikolais liflighet var med ens försvunnen, och så snart
han kunde, skyndade han efter henne.
»Hvad hon är för en rar liten unge, er Natalia», sade
furstinnan Drubetskoi.
»Ja, hon liknar mig», sade grefven helt naivt, »och en
sådan röst hon har, sedan! Hon kommer att bli en riktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
