Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 73 —
Rostov blef stående på bron, utan att veta hvad han
skulle göra. Där fanns ingen att hugga ned, såsom han
alltid hade föreställt sig att det skulle vara i en drabbning.
Vid brons stickande i brand kunde han icke vara till
någon hjälp, emedan han icke som de andra soldaterna hade
tagit med sig en halmkärfve. Han stod och såg sig
omkring, då det plötsligt prasslade på bron, som om man hade
strött ut ärter på honom, och en af de husarer, som var
honom närmast, stönande raglade mot broräcket. Rostov
sprang jämte några andra fram till honom, och åter ropade
någon: »Hit med en bår!» Fyra man fattade tag i
husaren och lyfte upp honom.
»Åj, åj, åj! Släpp mig!» ropade den sårade, men
man lyfte ändå upp honom och lade honom på en bår.
Rostov vände sig bort och såg långt ut i ij ärran, åt
Donau till, upp mot himmelen och solen. Hur hög syntes honom
icke den mörkblåa himmelen, huru klar och segerrik sken
icke solen, huru vänligt glittrade icke böljorna i den
aflägsna Donau!
»Jag skulle önska, att jag vore där" borta!» tänkte
Rostov. »I mitt eget bröst och i detta solsken ligger så
mycken lycka, men här härska bara stönanden, lidanden
och fasa.» Åter igen ropade man något, och åter igen
kommo alla springande tillbaka. I detsamma gömde sig
solen bakom molnen. Flere sjukbårar passerade förbi, där
Rostov stod. Fruktan för döden och för att bli lemlästad,
kärleken till lifvet och glädjen öfver solens ljus och värme,
allt flöt tillsammans till ett enda sjukligt upphetsadt intryck.
»Herre i himmelen, rädda mig!» hviskade Rostov.
Husarerna sprungo till sina hästar. Deras röster blefvo
nu högljuddare och lugnare.
»Nåå, min gosse, har du nu fått lukta krut?» ropade
Denissov till honom.
»Allt är förbi! Jag är en feg usling!» tänkte junkern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
