- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
196

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— —-

den på glänt stående dörren skimrade något blått,
fladdrande band, svarta hårflätor och glada ansikten. Det var
Natascha, som hade kommit med Sonja och Petja för att
höra efter, om han icke vore uppstigen än.

»Stig opp nu, Nikolinka!» hördes åter Nataschas röst
genom dörren.

»Ja, genast!»

Och på samma gång öppnades dörren af Petja, som i
yttre rummet hade fått syn på sablarne och gripit tag i en
af dem; han var hänförd af den krigiska entusiasm, som
alltid uppstår hos gossar, hvilka hafva en äldre broder, som
är militär.

»Ar det här din sabel, Nikolai?» ropade hän.

Flickorna sprungo hastigt tillbaka, och Denissov gömde
i förskräckelsen skyndsamt benen under täcket. Dörren
tillslöts efter Petja, men i rummet bredvid hördes åter
fnittrande.

»Nikolinka, tag på dig nattrocken och kom ut!»
ropade Natascha.

»Är det här din sabel?» frågade Petja, »eller är det
eran?» vände han sig med liflig vetgirighet till Denissov.

Rostov skyndade att taga på sig skor och nattrock och
gick ut. Natascha, som redan hade fått på sig den ena af
ridstöflarne, höll på att draga på sig den andra, och Sonja
stod framme på golfvet och gjorde några glada piruetter,
när Rostov kom ut till dem. Båda flickorna voro klädda i
likadana blåa klädningar och voro rödkindade, glada och
muntra. Sonja sprang sin väg, men Natalia fattade sin
broder i armen och förde honom in i salongen, för att få
språka med honom. Ehuru de båda talade fort och ifrigt,
ville det dock knappast bli något slut på frågor och svar.
Vid hvarje ord skrattade Natalia, icke därför att det som de
talade om var något att skratta åt, utan emedan hon kände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free