- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
677

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

|g|g -677— .

»Hvarest är han?»

»Vid hären –i Smolensk.»

Han låg nu länge tyst med slutna ögon, och så
nickade han liksom till svar på ett tvifvel och som för att låta
henne förstå, att han hade fattat hennes ord och att han
nu mindes allt. Han öppnade ögonen och sade tyst, men
tydligt:

»Ja . . . Ryssland förloradt. .. tillintetgjordt!» Åter runnö
tårarne utför hans kinder.

Prinsessan kunde nu icke behärska sig längre, utan
brast i våldsam gråt. Läkaren tog henne under armen och
förde henne ut på terrassen; han försökte för att lugna henne,
förmå henne att syssla med förberedelserna till resan. Då
hon gått ut, talade fursten åter om sin son, om kriget och
om kejsaren, i det han bistert rynkade ögonbrynen och höjde
sin rossliga stämma, men plötsligt blef han stum han
hade fått ett andra och sista slaganfall.

Prinsessan Maria stod tyst ute på terrassen. Vädret
hade klarnat, det var soligt och varmt. Hon tyckte sig
ingenting förstå, hon kunde icke tänka på någonting. Det
enda hon fick klart för sig var, att hon kände en dubbelt
så stark kärlek för sin fader än någonsin förr. Hon gick
ner för trappan, som ledde från terrassen, och gick med
raska steg genom lindallén till dammen.

»Ja, jag har önskat hans död*, sade hon högt med
en smärtsam själfförebråelse; »det var för att jag skulle
få ro.»

Hon gick ett slag genom trädgården, och när hon kom
tillbaka till huset, såg hon m:lle Bourienne och en annan,
för henne obekant person komma henne till mötes. Det
var adelsmarskaiken, som hade kommit i egen person för
att föreställa prinsessan Maria, att det var absolut
nödvändigt, att hon genast reste därifrån. Hon hörde på honom, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0681.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free