Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— —
underhöllo en jämn eld. Något bakom artilleriet stodo
fottrupperna.
Då Peter kom upp till skansen, hade han ingen aning
om, att denna af några föga djupa grafvar skyddade och
endast af några få kanoner försvarade plats var en så viktig
punkt. Tvärtom tycktes det honom att detta ställe, just
emedan han befann sig där, måste vara ett af de minst
betydande på hela slagfältet.
När han kommit upp på kullen satte hån sig vid ändan
af en af de grafvar, som skyddade batteriet, och aktgaf med
ett gladt nyfiket leende på allt, som tilldrog sig omkring
honom. Någon gång då och då steg han upp och ömsade
plats af fruktan för att vara i vägen för soldaterna, som
än laddade och fyrade af sina kanoner, än sprungo förbi
honom med krutpatroner och kulor. Han blef alldeles
bedöfvad af det ständiga dundret, och hela omgifningen var
inhöljd i krutrök. I motsats till de obehagliga känslor, som
gripit honom, när han var nere bland infanteristerna, rådde
här uppe i skansen, hvarest jämförelsevis endast ett fåtal
soldater befunno sig, afskilda från de andra genom grafvarna,
en stämning af ♦samhörighet och afskildhet lik den i en familj.
Uppträdandet af Peters okrigiska figur med den hvita
hatten väckte i början hös manskapet en förvåning, som
var starkt uppblandad med ovilja, och soldaterna gåfvo honom
i förbigående allt annat än vänliga blickar. En äldre
officer med koppärrigt ansikte, som för att göra sig
öfvertygad om verkan af de yttre kanonerna kom till det ställe,
där Peter för tillfället satt, såg nyfiket på honom.
En ung officer med röda kinder, ännu föga mer än
ett barn, hvilken mycket ifrigt sysslade med de två kanoner,
som blifvit honom anförtrodda, kom fram till Peter med en
mycket viktig min.
»Hör nu, min herre», började han, »ni får ursäkta,
men där får man inte vara ... ni är i vägen för oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
