- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
905

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte delen - 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gs —

den yngste soldaten i ett tillstånd af förtviflan, fruktan och
oro ...»

»Hvad nu!» afbröt honom kejsaren häftigt, »skulle
mina ryssar kunna låta modet nedslås genom en olycka?
Aldrig! Aldrig!»

Det var just detta Michaud hade väntat för att få
tillfälle att få komma fram med sin ordlek.

»Ers Majestät!» fortfor han, »de frukta blott ett, att
eders majestät i sitt ädelmod kunde besluta sig för att sluta
fred. De brinna af otålighet att åter få slåss, och bevisa
eders majestät sin underdåniga tillgifvenhet.»

»Ah», sade kejsaren med strålande ögon, »ni lugnar
mig, öfverste.» Och härvid klappade han vänligt Michaud
på axeln. Han sänkte hufvudet och stod en stund
fördjupad i tankar. Därpå fortfor han: »Återvänd nu till hären
och säg till mina tappra och till alla, som ni träffar, att om
jag också icke skulle hafva en enda soldat kvar, skall jag
själf ställa mig i spetsen för mina kära adelsmän och goda
bönder och kämpa ända tills de sista hjälpkällorna i mitt
rike äro uttömda.» Kejsaren talade med allt större och
större hänförelse. »Men om det skulle vara försynens vilja,
att min dynasti skulle upphöra att bekläda mina förfäders
tron, då skulle jag låta mitt skägg växa långt och hellre äta
potatis med den siste af mina bönder än underteckna en
skymflig fred till smälek för mitt fädernesland och mitt dyra
folk.»

Kejsaren vände sig om och gick längre in i rummet
för att Michaud ej skulle se hans tårar, men efter det han
stått där några ögonblick, kom han tillbaka, lade handen
på hans arm och sade, i det hans ögon lyste af kraftig
beslutsamhet :

»Öfvérste Michaud, glöm icke hvad jag här har sagt
eder. Kanske skola vi en gång med nöje tänka därpå.
Napoleon eller jag! Vi kunna icke längre regera samtidigt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0909.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free