Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte delen - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m 929 a
»Ert namn?» frågade Davoust.
»Besuchov.»
»Hvad bevisar mig, att ni icke ljuger?»
»Ers höghet!» utbrast Peter, icke i förolämpad, utan
i bedjande ton.
Davoust kastade åter eri genomträngande blick på
Peter, de sågo på hvarandra så några sekunder, och denna
blick räddade Peter. I detta enda ögonblick genomström^
mades de båda af otåliga, obestämda tankar, och de fingo
en förnimmelse af, att de båda voro barn af mänskligheten
och bröder.
»Hvarmed kan ni bevisa mig, att ni talar sanning?»
frågade Davoust kallt.
Peter erinrade sig kapten Ramballes, 1 nämnde hans
namn, hans regemente samt den gata och det hus, hvarest
han bodde.
»Ni är icke den ni utger er för att vara», upprepade
Davoust.
Peter anförde med darrande röst bevis för riktigheten
af sina uppgifter, men i detsamma inträdde en adjutant
och rapporterade något till Davoust. Dennes ansikte antog
genast ett belåtet uttryck, och han började knäppa igen
sin uniformsrock; han hade tydligen alldeles glömt Peter.
När adjutanten erinrade honom om fången, vinkade
han endast med rynkad panna åt det håll, hvarest Peter
stod, och sade, att man skulle föra bort honom, men
hvarthän visste Peter icke — tillbaka till vagnslidret eller till
afrättsplatsen? Vid en rörelse af hufvudet hade han endast
sett, att adjutanten hade frågat om något och hört, att
Davoust svarat därpå: »Ja, naturligtvis!» Men hvad detta
svar åsyftade, visste icke Peter.
Krig och /red.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
