- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
970

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 93° —

Nikolai låtsade, som om han icke märkte hennes
tankspriddhet. Han vexlade några ord med sällskapsdamen och
såg därpå åter på prinsessan. Hon satt lika orörlig som
förut, och samma min af eftertänksamhet och sorg låg öfver
hennes ansikte. .Med ens uppstod inom honom en känsla
af medlidande med henne. Han hade en otydlig
föreställning om, att måhända han själf vore orsaken till hennes,
nedslagenhet, och han kände lust att säga henne någon
vänlig artighet, men han fann icke i hast något, som tycktes
honom lämpligt.

»Farväl, prinsessa!» sade han. Hon ryckte till och
drog en djup suck.

»Ack förlåt!» sade hon. »Tänker ni gå redan, grefve
Rostov? Nå farväl då!»

»Och kudden, som ni har sytt åt grefvinnan? Vänta,
jag skall gå efter den», sade mille Bourienner och lämnade
rummet.

En förlägen tystnad uppstod mellan dem, som voro kvar.

»Ja, prinsessa», sade slutligen Nikolai med ett sorgset
leende, »det förefaller mig som vore det för helt kort tid
sedan, men huru mycket vatten har inte runnit till hafvet,
sedan vi första gången sågo hvarandra i Bogutscharovo! Huru
olyckliga tyckte vi oss alla icke vara då, och ändå skulle
jag vilja ge mycket, om jag kunde få den tiden tillbaka.»

Prinsessan såg på honom uppmärksamt med sina djupa
milda ögon, som tycktes hon bemöda sig att begripa den
dolda meningen i hans ord.

»Ja, ja», sade hon, »men ni har icke något att ångra
i det förflutna, och om jag rätt fattar ert nuvarande Hf, så
skall också det lämna er ett godt minne af själfförsakelse
och’. . .»

»Jag kan icke taga emot ert beröm», afbröt han henne
hastigt, »tvärtom gör jag mig oupphörligt förebråelser. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0974.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free