Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Veronikas svetteduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
blinda och lytta, som funnos i världen. Hon såg framför
sig de pestsjuka med kroppar uppsvällda av bölder, de
spetälska med bortfrätta ansikten, de lama, som inte
förmådde röra sig, utan lågo hjälplösa på marken, och alla de
eländiga, som våndades i plåga och värk.
Och de trängde sig alla upp mot ingången för att komma
in i huset, och några av de främsta bultade med hårda slag
på palatsets dörr.
Till sist såg hon, att en slav öppnade dörren och kom ut
på tröskeln, och hon hörde, att han frågade dem vad de
önskade.
Då svarade de honom och sade:
— Vi söker efter den stora profeten, som Gud har sänt till
jorden. Var är profeten av Nasaret, han, som är alla plågors
herre? Var är han, som kan förlossa oss från allt vårt
lidande?
Då svarade dem slaven i stolt och likgiltig ton, såsom
palatstjänare bruka, när de visa av fattiga främlingar.
— Det gagnar er till intet att söka efter den stora
profeten. Pilatus har dödat honom.
Då uppstod det bland alla de sjuka en sorg och en jämmer
och en tandagnisslan, så att hon inte kunde utstå att höra
det. Hennes hjärta sönderslets av medlidande, och tårarna
runno strida ur hennes ögon. Men vid det att hon hade
börjat gråta, hade hon vaknat upp.
Åter hade hon somnat in, och åter hade hon drömt, att
hon stod på taket av sitt hus och såg ner på den stora
gården, som var vid som ett torg.
Och se, gården var full av alla de människor, som voro
vansinniga och själssjuka och besatta av onda andar. Och
hon såg sådana, som voro nakna, och sådana, som voro
höljda i sitt långa hår, och sådana, som hade flätat sig
kronor av strå och mantlar av gräs och trodde sig vara
konungar, och sådana, som kröpo på marken och trodde sig
vara djur, och sådana, som ständigt gräto över en sorg, som
de inte kunde ge namn, och sådana, som kommo släpande
på tunga stenar, som de sade vara guld, och sådana, som
trodde, att de onda andarna talade genom deras mun.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
