Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår Herre och Sankte Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
Men när Sankte Per hade fått vänja ögonen en smula,
började han se allt mer och mer. Han såg för det första, att
paradiset låg på ett ringberg, som omgav en vid klyfta, och
att det var på bottnen av denna, som de fördömda hade sitt
hemvist. Han såg hur ängeln föll och föll en lång stund
utan att komma ner till djupet. Han blev alldeles förfärad
över att det var så långt dit ner.
— Måtte han nu bara kunna komma opp igen med min
mor! sade han.
Vår Herre bara såg på Sankte Per med stora, bedrövade
ögon.
— Det ges ingen tyngd, som inte min äii^el kan lyfta,
sade han.
Det var så djupt ner till avgrunden, att ingen solstråle
kunde tränga dit, utan där rådde svart mörker. Men det var,
som om ängeln under sin flykt skulle ha medfört en smula
klarhet och ljus, så att det blev möjligt för Sankte Per att
urskilja hur det såg ut där nere.
Det var en oändlig, svart klippöken. Vassa, spetsiga
klippor täckte hela grunden, och mellan dem blänkte pölar
av svart vatten. Där fanns inte ett grönt strå, inte ett träd,
inte ett tecken till liv.
Men överallt på de vassa klipporna voro de osaliga döda
uppklättrade. De hängde ut över klippspetsarna, dit de hade
klättrat i hopp att kunna svinga sig upp ur klyftan, och när
de hade sett, att de ingen vart kunde komma, hade de
förblivit kvar där uppe, förstenade av förtvivlan.
Sankte Per såg somliga av dem sitta och ligga med
armarna utsträckta i oavlåtlig längtan och med ögonen stadigt
vända uppåt. Andra hade slagit händerna för ansiktet, såsom
för att utestänga den hopplösa fasan omkring dem. De voro
alla orörliga, det var ingen av dem, som gitte göra en
rörelse. Somliga lågo i vattenpölarna alldeles stilla utan att
försöka att komma upp ur dem.
Det förfärligaste var, att det var en sådan mängd av
osaliga. Det var, som om klyftans botten inte bestode av
annat än kroppar och huvuden.
Och Sankte Per greps av en ny oro.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
