Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
staden en gammal fru, som i särskilt hög grad
äger denna gåva. Hon spår icke, som många
av hennes likar, i kort, i stelnat bly eller också
i kaffesump, utan efter vissa förberedelser, vari
den frågande personen själv deltar, framträder
i en blankpolerad metallspegel ett underligt
vimmel av allahanda figurer och gestalter, vilka den
gamla tolkar, och från dem hämtar hon svaret
på den framställda frågan. Jag var där i går afton
och fick då om Viktor veta allt detta, på vars
sanning jag icke ett ögonblick tvivlar.
Angelikas berättelse kastade i Veronicas sinne
en gnista, som hastigt hos henne tände tanken,
att hon skulle fråga den gamla om Anselmus och
sina egna förhoppningar. Hon fick reda på, att
den gamla hette fru Rauerin och bodde i en
avlägsen gata nära Sjöporten, att hon blott kunde
träffas tisdagar, onsdagar och fredagar från
klockan sju, men sen hela natten ända till
soluppgången, och att hon helst såg, att man kom ensam.
Det var just en onsdag, och Veronica beslöt, att
hon under förevändning att följa flickorna Osters
hem skulle uppsöka den gamla, vilket beslut hon
också mycket riktigt utförde. Knappt hade hon
vid Elbebron tagit avsked ay (väninnorna, som
bodde i villastaden, förrän hon med bevingade
steg ilade till Sjöporten och snart befann sig på
den av Angelika beskrivna, avlägsna och trånga
gata, i vars bortre ända hon såg det lilla röda
hus, vari fru Rauerin skulle bo. Hon kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
