Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
på originalet, ja, det var, som om tecknen redan
stodo i blek skrift på pergamentet, och han endast
behövde med övad hand ifylla dem med det svarta
tuschet. Han arbetade vidare, omsväjvad av dessa
ömma och tröstande toner liksom av en söt, ljuv
doft, ända tills klockan slog sex, och arkivarien
Lindhors t inträdde i rummet. Han gick med ett
besynnerligt leende fram till bordet, Anselmus
reste sig tigande, arkivarien såg på honom
alltjämt spefullt leende, men knappt hade han sett
på avskriften, förrän leendet övergick i ett djupt
och högtidligt allvar, varvid ansiktets alla muskler
sammandrogos. Han var icke längre densamme.
Ögonen, som förut lyst av eld, sågo nu med
obeskrivlig mildhet på Anselmus, en svag rodnad
färgade de bleka kinderna, och i stället för det
spända, ironiska draget kring munnen, tycktes de
veka, välformade läpparna nu öppna sig för att
tala till hjärtat gående ord, fyllda av vishet. Hela
gestalten var högre, värdigare. Den vida
nattrocken föll som en kungamantel i breda veck
över bröst och skuldror, och omkring de vita
lockarna, som inramade den höga, öppna pannan,
slingrade sig en smal guldring. — Unge man,
började arkivarien Lindhorst med högtidlig
stämma, unge man, jag har redan innan du anade
det, känt de hemliga krafter, som binda dig vid det,
som är mig kärast och heligast! — Serpentina
älskar dig, och ett sällsamt öde, vars
olycksdigra trådar spunnos av fientliga makter, upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
