Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Fosforos’ mor härligt smyckat med sina sköna
gåvor, och hörde hur en hög lilja sakta sjöng:
»Håll dina ögon väl slutna, tills min älskade,
morgonvinden, väcker dig.» Han gick närmare,
och berörd av hans glödande andedräkt, slog
liljan ut sina blad. Då såg han liljedottern, den
gröna ormen, vilken slumrade i blomkalken.
Salamandern greps av het kärlek till den sköna
ormen, och han rövade henne från liljan, vars
doft i namnlös sorg förgäves ropade i hela
trädgården efter den älskade dottern. Ty salamandern
hade fört henne till Fosforos’ slott och
bön-föll honom: »Förmäl mig med den älskade, ty
hon skall bliva min för alltid.» — »Du dåre,
vad begär du!» sade andefursten. »Vet, att liljan
engång var min älskade och härskade ined mig,
men den gnista, som jag ingöt hos henne, hotade
att förinta henne, och endast segern över den
svarta draken, som nu jordandarna hålla bunden
i kedjor, höll liljan vid liv, så att bladen blevo
starka nog att sluta gnistan inom sig och
bevara den. Men när du famnar den gröna ormen,
kommer din glöd att förinta hennes kropp, och
ett nytt, hastigt uppspirande väsen svingar sig
bort från dig.» Salamandern aktade emellertid
icke på andefurstens varning; full av glödande
åtrå slöt han den gröna ormen i sina armar,
hon förbrändes till aska, och ett bevingat väsen,
fött ur askan, susade hastigt bort genom luften.
Då greps salamandern av vanvettig förtvivlan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
