Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
omsorg, så att konrektor Paulmann förvånad
frågade: — Nå, varför så fin, har man väntat
främmande? — Men här har jag med mig herr
Anselmus!
När studenten Anselmus belevat och artigt
kysste Veronica på handen, kände han en lätt
tryckning, vilken som en eldström ilade igenom
hela hans varelse. Veronica var älskvärdheten
och glättigheten själv, och då konrektor
Paulmann gått in i sin studerkammare, förstod hon
att med allahanda skälmaktiga upptåg så uppliva
honom, att han glömde all blyghet och slutligen
jagade omkring i rummet med den uppsluppna
unga flickan. Då kom ännu en gång tafatthetens
ande över honom, han stötte till bordet, så att
Veronicas nätta sykorg föll ned. Anselmus tog
upp den, men locket gick upp och en liten rund
metallspegel blänkte fram, i vilken han blickade
ner med en säregen nyfikenhet. Veronica ställde
sig sakta bakom honom, lade sin hand på hans
arm, och i det hon smög sig tätt intill honom,
såg hon över hans axel ner i spegeln. Då föreföll
det Anselmus, som om en kamp bröt ut i hans
inre — tankar — bilder — blixtrade fram och
försvunno åter — arkivarien Lindhorst —
Serpentina — den gröna ormen — slutligen blev det
lugnare, och allt det förvirrade samlade sig och
blev till ett klart medvetande. Det stod nu tyd^
ligt för honom, att det var på Veronica han
alltid tänkt, ja, att den gestalt, vilken i går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
