Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
— Vem — vad? frågade konrektor Paulmann.
— Jo, fortsatte studenten Anselmus, därför
måste han nu leva i Dresden som kunglig
arkivarius med sina tre döttrar, som emellertid
bara äro tre små guldgröna ormar, vilka sola
sig i fläderträdet, sjunga skönt och förföriskt
och locka unga män som sirener.
— Herr Anselmus, herr Anselmus! ropade
konrektor Paulmann, är ni alldeles från vettet?
För guds skull, vad pratar ni för dumheter?
— Han har ratt, inföll registrator Heerbrand,
den där arkivarien är en förrymd salamander,
som slår eldgnistor med fingrarna, vilka bränna
hål på överrocken som glödande fnöske. Jo,
jo, du har rätt, broder Anselmus, och den som
inte tror mig är min fiende! Och därvid slog
registratorn med näven i bordet, så att glasen
klirrade.
— Registrator! — Är ni rosenrasande? skrek
den uppbragte konrektorn. Herr studiosus —
herr studiosus, vad har ni nu åter tagit er till?
— Ack, suckade studenten, ni är ju också
bara en fågel — en gammal uv, som friserar
tupéer, herr konrektor! — Vad! Jag en fågel
— en uv — en frisör, skrek konrektorn utom sig
av vrede. Herrn är galen — galen!
— Men den gamla är honom ett streck i
räkningen, ropade registrator Heerbrand. — Ja,
den gamla är mäktig, inföll studenten
Anselmus, fast hon blott är av ringa härkomst, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
