Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.
Våren.
l.
^/intern är den nordiska naturens hvilotid. Tyst och blek
och högtidlig ligger jorden, mörka stå skogarna på
åsarnas krön. Snön ligger hvit öfver stenar och gärden,
öfver tufvor och klippbranter, och drar öfver alltsamman en
enda hel, stor stämning, som af klockklang öfver oändliga
vidder.
Vintern är mörk och kall, men när mörkret och köl-
den öfverskridit kulmen och långa solskensdagar glittra öf-
ver naturen, ligga dalarna i blå skugga, de solbelysta ås-
branterna glimma gula med varmröda hus, och skogarna
likasom brinna i gulrödt ljus. Det är tyst och stillt, och
ekon höras från dal till dal, när bjällror klinga. Den nor-
diska vintern visar hvad den förmår åstadkomma af storhet,
helhet och prakt.
När himlen om aftnarna begynner bli blodröd med
ljusgrön, genomskinlig luft därofvan, när stjärnorna tindra
klart, förrän det blifvit mörkt, då är vinterns välde brutet,
då är våren nära. Det begynner en dag gå strimmor och
molnflockar öfver himlen, väderilar fara fram öfver vidderna,
naturen blir färglös, det faller snö och snöslagg, det kom-
mer fuktig luft och töcken från söder. Människorna hålla
sig gärna inom hus, ty det kännes rått och kallt därute,
ehuru det är varmare än förr. Men när det en
dag håller
upp med blåsten och snöslagget och människorna igen våga
sig ut, så titta tufvor, stenar och berg upp ur snötäcket,
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
