Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli ord om de yttersta tiderna enligt 2 Tim. 3: 1—8 uti de
punkter, som kunde appliceras till honom." I detta fall synes dalkarlens
envishet ha ingått förening med religiös individualism.
Exemplen kunde mångfaldigas. Ofta var det mer eller mindre
asociala indvider, som på detta sätt trotsade lag och sed. Bland
sabbatsbrytarna märktes ett förvånande stort antal drinkare och
"horkarlar", människor som i det ena eller andra avseendet
"kommit på kant" med samhället. Det är ett tydligt samband mellan den
försummade kyrkogången och ett lastbart leverne.
Om en tobaksarbetare från Västerås heter det i ett
kyrkorådsprotokoll från 1757: "går intet i kyrkan, super, är liderlig,
försummar Herrens nattvard, kör ut hustrun, svär och dundrar." Icke
sällan anklagas de försumliga för oljud och oläte i hemmen. Man får
ibland ett intryck av en nära nog demonisk besatthet.
Ett besvärligt hinder för regelbunden kyrkogång voro i de stora
församlingarna de långa och särskilt vissa tider av året
oframkomliga kyrkvägarna. Vi som nu leva kunna knappt göra oss en
föreställning om de svårigheter, som våra fäder hade att övervinna för
att kunna komma till kyrkan. Att vid sträng köld färdas 2—4 mil
på många gånger oplogade vägar var ingen lätt sak. Även kölden i
kyrkan kunde vara besvärande. Att tillbringa 2—3, ja ända till 4 à
5 timmar i en oeldad kyrka kunde icke verka lockande. Och om
somrarna var det i flera församlingar, såsom i Säfsnäs, endast
smala ridvägar eller gångstigar, som stodo till buds, när man skulle
till kyrkan.
Också fattigdom förhindrade ofta en flitig kyrkogång. Såsom
orsak till bortovaro angives icke sällan brist på lämpliga kläder.
Kyrkogången hade även en social och ekonomisk sida av nog så
allvarlig karaktär.
Det oerhört tunga vardagsarbetet gjorde också många benägna
att låta folk och hästar vila på söndagen. Fäbodväsendet och
ar-betsvandringarna från Övre Dalarna samt affärsresor ha tidvis
förminskat kyrkobesökarnas antal. Pastor i Floda beräknade 1871,
att största delen av åhörarna under somrarna voro borta på de
]/2—2 mil avlägsna fäbodarna. I Mora lämnade enligt Hülphers vid
mitten av 1700-talet 1000—1800 personer sina hemvist för
timrande, stenbrytande, murning, rothuggning m. m. å andra orter mest
hela våren och hösten samt någon tid av sommaren.11 Det är
självklart, att en sådan decimering måste märkas i kyrkan.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
