Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 1) Kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snabbt själva omsvängningen skedde. Säkert hade krafterna, som
drogo bort, verkat länge i det fördolda... Men jag har åter och åter
stannat i förvåning över att det kunde gå så fort. Visserligen en så
småningom skeende förminskning i kyrkobesöken, men dock ej så
starkt, att det egentligen märktes. Men sedan det så minskat och
minskat — så var kyrkan en vacker dag så gott som tömd".131
Den omständigheten, att minskningen skedde så småningom, gjorde
att man hann vänja sig vid förändringen. Härtill kom, att kyrkorna
under denna tid mångenstädes voro väl besökta vid vissa tillfällen,
åtminstone vid de stora högtiderna. En särskilt god predikant
åstadkom ofta en uppryckning, åtminstone för en tid. Vissa församlingar
kunde också under den stora nedgångens tid glädja sig åt en talrik
gudstjänstfirande menighet. Detta och åtskilligt annat bidrog till
att dämpa oron. För att få ett rätt begrepp om krisen måste man
även uppmärksamma prästernas ämbetsberättelser, uppgifter i
litteraturen och muntlig tradition. Sammanställas dessa vittnesbörd,
visar det sig, att vi här stå inför en verklig revolution i fråga om
kyrkogången. Samtidigt som fäderneärvda sedvänjor bortlades på
många andra områden, skakades de gamla kyrkvanorna i sina
grundvalar. Om de härvid verksamma faktorerna har redan talats. Här
skall endast tecknas några drag i den utveckling, som nära nog
tömde våra kyrkor.
Söndagshelgden avtog alltmer. Söndagen blev i allt högre grad en
resedag och nöjesdag. "Lustresor och kajdans" uppgåvos störa
vilodagens helgd i Leksand vid sekelskiftet. Skarpskjutning
anställdes ofta i omedelbar närhet av kyrkorna. Det visade sig allt
tydligare, att söndagshelgden kommer från Herrens ord. Där detta
försummas, förlorar även vilodagen sin helgd.
Och detta var just vad som skedde i allt större utsträckning. Man
tappade vanan att gå i kyrkan. Mångenstädes började de gamla
kyrkstigarna att bokstavligen växa igen. Från Karbenning
rapporteras år 1906, att endast ett fåtal tycktes hava gjort till regel att
besöka Herrens hus. Och när kyrkogången icke blev en vana, blev
den ofta ingenting alls. Somliga uteblevo helt från gudstjänsterna.
De flesta gingo någon gång, med allt längre mellanrum. De kommo
till högtiderna och den söndag de skulle gå till skrift.
Nattvards-seden var segare än gudstjänstseden för övrigt. Här talade det
nu-minösas makt. Men så kom en dag, då man icke heller gick till
nattvarden. Det blev ännu tommare i den stora kyrkan. Och varje minsk-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
