Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patrons barn, gamla patrons barnbarn, brukade
springa in till henne. Hon sjöng visor för dem
och gav dem socker.
Om sig själv talade hon sällan, men desto
mer om herrskapet. Hur hon kommit dit, hur
snälla gamla frun och patron hade varit, hur de
hade dött, hur unga patron hade blivit gift, samt
hur hans bror, just den hon ammat, drunknade,
blev fiskad opp och begraven på köpingens
kyrkogård.
Hennes rum låg på nedre botten och vette
åt torget. Utsikten var ej mycket att tala om.
Torget var litet och öde. Magra trän, med
stängsel omkring till skydd för kreaturen, växte
där i en fyrkant. De voro böjda av blåsten,
allesammans åt ett håll, och över hela planen växte
gräs mellan stenläggningen.
Om vintern var där vitt av snö med stora
drivor. Gångstigarna voro smala, och få vågade
sig ut i onödan. Men i fönstret bakom
geranierna och pelargonierna satt gumman med sin
stickstrumpa och då och då ett rosigt barnansikte
bredvid sig, som låg emot rutan och försökte
andas därpå för att få bort isen.
Utanför hade hon en liten rabatt, tre alnar
lång och två alnar bred. Där växte bland
balsaminer och krasse en »provinsch», som var hennes
stolthet, och var gång den blommade, bröt hon
av rosorna, allt som de kommo fram, och bar
dem till en liten grav med ett svart kors på,
där patrons gosse var begraven.
Till sitt eget barns grav, som låg en mil
därifrån, hade hon ej kommit på trettio år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
