Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Ljus- och luftvexling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar, hvaraf man ännu allmännast begagnar sig, ehuru de
alla i större eller mindre grad äro förenade med
olägenheter.
Af det nyss anförda förhållandet, att i ett rum den
varmaste luften håller sig närmast taket, under det den kallaste
utbreder sig på golfytan följer, att en utsläppningsöppning
för den varma luften bör anbringas upptill. För detta
ändamål förser man vanligen eldstaden med ett rör, som ofvan
spjellet förenar sig med rökröret. Detta rör, hvilket
utmynnar i rummet med ett bleckrör försedt med hårduk eller lucka
för afstängning, kan inuti billigt läggas med vanliga
grund-dikningsrör. För insläppning af den kalla luften har man
åtskilliga anordningar, hvilka dock alltid mer eller mindre tjena
både till in- och utsläppningar och derför ofta ensamt
användas. Ett sätt är att anbringa rör i yttermuren eller på
inre sidan af densamma, som intager luft utifrån nedtill och
Fig. 39.
F;g. 90.
låter den något uppvärmd utströmma långt in tätt under taket
genom små fina hål, se figg. 89 och 90. Ett länge kändt och
användt sätt är att i en fönsterruta anbringa en blecktrissa,
som af luften sättes i rörelse och härigenom ökar
inström-ningshastiglieten. Luft kan äfven insläppas genom en med
små hål försedd zinkplåt tätt under taket, allt midt emot
eldstaden. Ett sätt är att hafva en med tyg på tre sidor
omsluten liten rörlig lucka, som öppnas nedåt och inåt tätt
under taket, eller att hafva en liten glugg med vinklande jalousier,
som vridas uppåt eller nedåt för ut- och insläppandet af
luften. Att gå längre med uppräknandet af de många
anordningar man efter samma grunder användt för in- och
ut-släppning af luft, torde vara öfverflödigt, då vi i alla händelser
ej kunna förorda deras användande.
Då det emellertid gäller att föreslå ett luftvexlingssätt,
fullt tillämpligt för allmogens hus, så måste vi tillstå att denna
fråga ej synes oss lätt att -nöjaktigt utreda, alldenstund hvarje
sådan anordning måste förena ändamålsenligheten med största
möjliga enkelhet och billighet, samt dessutom helst bör vara
helt och hållet sjelfverkande, emedan den i motsatt fäll oftast
torde blifva afglömd. Utan att dela de åsigter, som från flera
håll gjort sig gällande, »om obehörigheten af konstgjord
luft-vexling i kojorna», — »att för mycket bråk med väggarnas
ytterliga tätning och rummens starkare uppvärmning i
arbetarebostäder endast försvagar slägtet», samt »att det är nog att
endast skaffa mera ljus och högre, 9 ä 10 fots rum»; — utan
att så kunna slå bort alla tankar på en helsosammare
luft-vexling i kojorna än den som åstadkommes genom dragiga
och otäta väggar, måste vi dock rnedgifva, att högre rum i
förening med en enkel luftningslucka i fönstret, samt ett
dragrör vid eldstaden skulle medföra en tillräcklig förbättring
af luften, helst då man tager i betraktande allmogens vana
vid mindre varma rum. Hufvudsaken anse vi dock alltid vara,
att behofvet af en förbättrad luftvexling blir fullt insedt, ty
utan detta skulle säkert de yppersta luftvexlingsanordningar,
för så vidt de ej vore sjelfverkande, blifva obegagnade, under
det att det insedda behofvet och vakna intresset, i förening
med någon kännedom om luftens vigtigaste egenskaper, nog
skulle veta att utan nämnvärda kostnader eller besvär
underhålla en tillräckligt ren, på samma gång som en för stugornas
härdade innevånare tillräckligt varm luft.
För folkskolesalarne samt bättre, mera befolkade
boningsrum i öfrigt, hvarest det är af större vigt att kunna
underhålla en jemn värmegrad, men kostnaden ej är så afgörande,
anse vi utan tvekan att luftvexlingen bör sättas i förbindelse
med eldstaden på sätt redan antydt är. Bland de
anordningar, som på dessa grunder hafva framkommit, vilja vi
först taga i närmare betraktande en af en norsk författare *)
framställd luftvexlingsanordning, hvilken synes oss vara enkel
och ändamålsenlig.
Detta luftvexlingssätt stöder sig derpå, att den luft, som
skall tillföras rummet för att nödigt drag i eldstaden skall
kunna vinnas, måste insläppas varm genom att, innan den
utbreder sig i rummet, ledas genom kakelugnens massa. Den
mottager härigenom i ugnens starkt uppvärmda inre en högre
värmegrad än luften i rummet mottager från eldstadens ytor,
och sträfvar tillfölje häraf att stiga upp under taket och der
utbreda sig. Tänker man sig ingen annan medverkande kraft
för den fria luftens inströmning, än det genom eldning
åstadkomna draget genom skorstenen, så har man redan på detta
sätt en naturlig luftvexling. Jemt så mycket luft, som drages
ut genom skorstenen, tagen från rummet närmast intill
kakel-ugnsdörrarne, strömmar in genom kakelugnens friskluftskanal
och intager öfversta platsen i rummet. Denna luft sjunker efter
hand ständigt nedåt, i det den kallare luften vid golfvet,
hvars plats den är ämnad att intaga, utföres, hvarvid det
således ej dröjer länge förr än den varma luften når ned till
kakelugnsdörren.
Men luftvexlingen bör kunna vara verksam äfven de tider,
då eldning ej pågår, d. v. s. kakelugnen bör ej verka som
ständig ventilator, alldenstund detta ej kan ske utan
uppoffring af största delen af den värme, som den vid eldningen
har erhållit. Dessutom står kakelugnsdörren mer än en fot från
golfvet, så att värmen verkar litet eller intet på det lägsta och
kallaste luftlagret. Det måste således anbringas en särskilt
kanal vid golfvet in i skorstenspipan, hvilken kanals
öppning-helst bör utmynna på det ställe af rummet, hvarest största
afkylning äger rum, således vid golfvet. Inströmningskanalen
bör, för att vinna fullständig uppvärmning af luften .vid
ledningen genom ugnens massa, gifvas flera utgreningar eller
böjningar, som sätta luften i hvirflande rörelse. I hvarje fall
bör friskluftskanalens utvändiga mynning ligga betydligt lägre
än den invändiga, ty först när detta iakttages kan den yttre
kalla luften icke i något fall inströmma, utan att dragas in
i rummet derigenom att något af den inre luften bortgår
genom skorstenen. Förhindras utströmningen genom att den
härför afsedda öppningen stänges, så kommer ingen luft in
genom inströmningskanalen. Den kalla luften i
inströmningskanalen och den varma i rummet sträfva att röra sig i
motsatt riktning, den förra att sjunka, den sednare att stiga.
Den kalla luften kan således icke inkomma af egen drift i
ett rum genom en öppning, som ligger lägre än golfvet,
lika-sålitet som den varma kan gå nedåt genom en med kall luft
fylld kanal.
Hela apparaten kan således fullständigt styras med
till-hjel.p at en enda ventil, neml. framför den öppning, som förer
luften från rummet ut i skorstenspipan.
*) »Om Opvarmning og Ventilation af Beboelses-Værelser» af anonym
författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
