Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1819
Ett pinligt Drama.
att aftvingra oskyldigt häktade en bekännelse om dubbelmordet på
Hel-begånget, räcker afsky i hela Riket.
Rysliga fängelseinterieurer.
Först tvekade de, om de skulle våga att afvika
från deras gjorda bekännelser. Jag frågade
hvar-före de icke skulle våga. De svarade, att det då
kunde vankas mera stryk, och att de icke
uthärdade mera, utan ville heldre dö. Jag önskar,
att vid detta uppträde alla de varit tillstädes,
som ännu i vårt land, och i trötts af våra lagar,
förfäkta de pinliga förhören, stryken,
hand-klofvarnes påskrufvande, så att blodet spritter
ut ifrån fingrame, de ohyggliga fängelserna,
dessa mörkrets, stankens, orenlighetens
helvetiska nästen, der menniskor på bara golfvet, icke
ens underbäddade med halm, i bojor tillbringa
dagar och nätter bland sina egna excrementer,
frätas af ohyra, förtäras af sjukdomar och
besökas endast af omensklighetens tjensteandar,
som yrka pådigtade bekännelser, såsom det enda
medlet att förlossas ur en sådan belägenhet.
Länsman Röösgren åtalas för att ha
verkställdt pinliga Förhör med de
anklagade å Smedjegårdshäktet.
Undersökning begärd af de i detta häkte förefallna uppträden
mellan Röösgren och Petter Anderssons föräldrar.
Vid rannsakning d Smedjegården den g:de October ingaf
Capi-tainen M. F. Leijonmark följande skriftliga anförande:
Om aftonen påföljande dagen uppkom Vaktdrängen Ekström
i Anders Anderssons fängelse, påsatte honom handklofvarne och
förde honom i Vaktmästaren Grönbergs rum, der denne tillika
med Röösgren förut var. Nu tillsades Anders att bekänna; men
då han sökte att förfäkta sin oskuld, erhöll Ekström tillsägelse
att hämta en karbas. Denne återkom derpå med en dylik, tjock
som en behållen käpp, försedd med flere valknutar i ändan. Med
detta instrument slog Röösgren Anders först omkring 16 eller
17 rapp, hvarpå han anmodades till bekännelse. Då han fortfor
att vidhålla sanningen, förnyades detta förfarande omkring fem
eller sex gånger, under det Röösgren emellanåt sökte att få
Anders att bekänna sig brottslig; men då det ej lyckades, slog han
honom så länge han möjligen kunde tåla. Medan allt detta påstod
voro både Grönberg och Ekström i rummen, äfvensom Anders
hade handklofvarne på sig. Sedermera, och innan Anders skulle
återvända till arrestrummet, tillsades Ekström att tillskrufva
handklofvarne så, att det måste kännas, och föra upp honom.
Detta skedde, sedan handklofvarne blifvit så hårdt åtskrufvade,
att bloden sköt ut under naglarne, och då Anders utgick, yttrade
Röösgren till honom: Bered dig pd frukost tills i morgon; du skall
fd mera dä, om jag orkar att sid eljest. Uppkommen i arrestrummet,
blef kedjan på handklofvarne fastslagen i dörrposten, så att
Anders fick ligga på blotta golfvet, strax bredevid
renhållnings-kärilet, och voro hans händer, genom de hårdt tillskrufvade
fängslen, så förderfvade, att han ej en gång förmådde upptaga
brödet, som lades bredevid honom på golfvet.
Qvinnan piskades med käppar.
Hustru Anna Olofsdotter vet åter att berätta,
att i början af Maj Månad innevarande år, kom
Vaktdrängen Ekström i hennes fängelse och
hämtade henne till Vaktmästarens rum, hvarest
hon fann Länsman Röösgren, Vaktmästaren
Grönberg samt hans Hustru, en Stads-Fiscal
Krook och ett främmande Fruntimmer.
Röösgren anmanade då Anna att bekänna hvar det
tjufgods fanns gömdt, hvilket Petter bortfört
från Helsingeholmen; dertill Anna svarade sig
icke veta något derom. Då fattade Röösgren
henne i håret och slängde henne omkring i
rummet, hvarunder han gaf henne flera hårda stötar
i hufvudet med knytnäfvarne. Under denna
behandling afdånade Anna tvenne gånger, eller
som hon sjelf förmält, föll ned och kände icke
till sig, men väcktes hvarje gång derigenom,
att Röösgren fattade henne i håren och ryckte
opp henne igen. Emedlertid bad Anna på det
bevekligaste sätt Röösgren, att för Guds skull
upphöra att så plåga henne; äfvensom
Grönberg yttrade, att hon ej tålte mera. Derpå
skickade Röösgren Ekström efter en knippa, så stor
som han kunde hålla med begge händeme, af käppar, hvarpå
han under en grof ed anbefallde Anna att taga af sig tröjan,
det hon också gjorde. Nu fattade han henne i ena armen och
slog henne med den ena käppen efter den andra, tills de voro
utslitne, så att blotta stumparne funno s qvar.
Mördarens nådeansökan.
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Jag vdgar icke begära lifvet, ty de grof va gerningar jag föröfval
ålägger mig att lemna det; utan jag bönfaller i allerdjupaste
underdånighet det täcktes Eders Kongl. Maj.t af Gunst och Ndd
tillåta, att min efter afrättningen döda kropp finge i jord
ned-gräfvas, till undgående af allmänt åskådande.
Under den ljufva förhoppning att Nådigst blifva bönhörd,
framhärdar till dödsminuten
Stormäktigste Allernådigste Konung,
Eders Kongl. Maj.ts
A llerunderdänigste, tropligtigste
undersåte
Smedjegårdshäktet d. 6 Sept. 1819. Pehr Andersson.
Pd begäran i underdånighet uppsatt af J. G. Häggroth
Munsterskrifvare.
Att Pehr Andersson erkänt innehållet af denna underdåniga
böneskrift, samt derunder tecknat sitt Bomärke, betygar:
M. Lundmark. Olof Sundeil.
Länsman Röösgren har aflidit i Häktet.
Protokoll-Secreteraren Fredric
Cederborg h, som tillsammans med
Georg Scheutz utgaf tidningen
An-märkaren, vilket blad i likhet med
de anklagades Husbonde, Capitaine
M. F. Leijonmark, kämpade för
de oskyldigas sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
